Jag skriver som anhörig till en person som blivit utsatt för ett nätbedrägeri, genom att få sitt konto kapat och sina pengar stulna.
Bedrägerier är något som ökar mer och mer. Man kan dagligen läsa i tidningen om folk som redan lever i socioekonomisk utsatthet och blir bestulna på det lilla de har kvar. Det var detta som hände en familjemedlem när denne fick till sig av banken att man misstänkte ett bedrägeri, då det förekom ovanlig aktivitet på kontot.
Personen i fråga har försörjning genom ekonomiskt bistånd men även via en arbetsträning och det innebär att man har ekonomin så att man precis går runt. När personen utsattes för detta så behövde denne ansöka om akuta matpengar och fick givetvis order från socialtjänsten om att vissa saker behövde göras för att säkerställa att det verkligen skett.
Personen i fråga gjorde det som socialtjänsten krävde, men fick trots det avslag på sin ansökan med motiveringen att det inte gick att bevisa att det inte var den utsatte som genomfört dessa köp. Vilket stämmer, och det är det som är det förrädiska med bedrägerier. De är svåra att spåra, följa och bevisa.
Jag tycker det är oetiskt, omoraliskt och ohederligt av anställda personer på en myndighet att lägga bevisbördan på brottsoffret, särskilt när personen följt de direktiv som getts av dennes handläggare.
Det som är ännu förkastligare är att höra denne handläggare anklaga offret för att vara en lögnare.
Jag vet att folk utnyttjar och manipulerar systemet och att vissa regelverk behövs, men de som inte lurar och bedrar då? De som verkligen är offer för bedrägerier, ska de drabbas på grund av andras oärlighet?
Ska återigen systemet rätta sig efter dem som begår brott och inte dem som utsätts?