I väntan på rapport om min sjuke sons hälsotillstånd blev jag väckt tidigt på morgonen av ett meddelande till min mobiltelefon. Yrvaken och orolig steg jag upp och läste på mobilen: ”AKUT VÅRD!” Min omedelbara reaktion var självklart att något hänt sonen. Men det visade sig vara från den vårdcentral som jag anlitar. Där stod att jag skulle uppsöka 1177 på nätet.
Efter att ha låst upp min dator och med hjälp av mobilt ID lyckats komma in på 1177:s meddelande kunde jag konstatera att det var en bekräftelse på att vårdcentralen mottagit min ansökan om förlängning av recept. För mig blev det en bekräftelse på hur jag känner och uppfattar kontakten med sjukvården i vår tid. Opersonlig, onödigt krånglig och svåråtkomlig.
Att mina recept tagit slut eller att jag ombeds komma till en uppföljning av mina åkommor är aldrig aktuellt i min vårdcentral. Nej, jag ska själv ringa till deras telefonsvarare och efter en lång ingress och tryck på många knappar få ett besked om vilken tid jag kan förvänta mig att bli uppringd av en sköterska. När detta sker (ett antal timmar senare) börjar förhandlingen med sköterskan om och huruvida jag verkligen behöver en tid med min doktor.
Den alltmer uppenbara bristen av psykologisk och humanitär insikt hos vår somatiska vård i Sverige har blivit så smärtsam och förödande för oss vanligt folk, att onödigt lidande, depressioner och för tidig död ökat i frekvens. Detta gäller företrädesvis gamla människor, som i denna datorfixerade tid är speciellt utsatta. Och på grund av landets brist på kompetent vårdpersonal blir de äldsta gärna bortprioriterade i såväl akutvård som primärvård. Att försäljningen av psykofarmaka ökar varje år är kanske inte så förvånande.