Skribenten själv tog den här bilden i Södertälje på tidigt 90-tal och trodde först att det var en kupp av "vänsterextremister". Det visade sig vara reklam för Gotabanken.
Svar till Bo Bergman med anledning av nyligen publicerade insändare "Progressiva skatter motverkar lusten till en klassresa".
Först vill jag tacka Bo Bergman för repliken på min insändare ”Regeringen trollar med siffrorna för att luras”. Att åsikter ifrågasätts och bryts mot varandra är välgörande för det offentliga samtalet.
BB tycks hålla med mig, att ”regeringen ger en förskönande bild av jobbskatteavdraget”. För mig är det horribelt. Ingenting, NOLL kronor, till de som tjänar under 16 000 i månaden, medan de som har 125 000 i månaden (1,5 miljoner per år) får över 10 600 (866 kronor i månaden) i skattesänkning. För den som tjänar 1,5 miljoner är dessa 866 kronor en struntsumma.
Dessutom kan man fråga sig om dessa enorma löneskillnader är rimliga. Hur stora skillnader är rimliga i ett samhälle som (ibland) vill kalla sig jämlikt? ”Man kan ju inte mer än äta sig mätt”, som Jerry Williams sjöng.
Men jag håller inte med BB när han försvarar skattesänkningarna för höginkomsttagarna. Att de genom skattesänkning blir så glada att de jobbar mera så att staten får in ännu mera skatt. Skatt som sedan kan komma de fattiga till del. Det är samma argument som kommer från Svenskt Näringsliv och Skattebetalarnas förening. Inte ens BB kan väl tror att den högavlönade lägger på ett extra kol och tar ett extra arbetspass på grund av en morot på 866 kronor.
För mig är det stora problemet att samhället glider isär. Att det blir allt större klyftor mellan fattiga och rika. Orättvisa samhällen mår dåligt. Jämlika samhällen mår bättre. Och att de rika blir rikare beror huvudsakligen på kapitalinkomster – att man tjänar pengar på pengar. Sverige har blivit ett skatteparadis för de rika. Till och med Finanspolitiska rådet tvingas medge att de allt större klyftorna i samhället blivit ett problem.
Regeringens jobbskatteavdrag kostar drygt 11 miljarder. Om jag fick bestämma skulle jag i stället satsa dessa 11 miljarder till att göra livet drägligare för dem som verkligen har det knapert. Som en rejäl höjning av pensionen till Sveriges 300 000 fattigpensionärer. Men också rejäl höjning av ersättningen till funktionshindrade och andra som lever på sjuk- och aktivitetsersättning. De som nu genom regeringens budget drabbas av ännu högre ”funkisskatt”. I min förra insändare beskrev jag kortfattat var ”funkisskatt” innebär.
I grunden handlar det hela om vilken typ av samhälle man vill ha. Jag förespråkar ett mera jämlikt samhälle med minskade klyftor mellan fattiga och rika. Det innebär också ett solidariskt samhälle där sammanhållningen står högt i kurs och där girigheten och egoismen ses som en ”dödssynd”.
Jag vill också säga några ord om att ”progressiva skatter motverkar lusten till en klassresa”, som är rubriken på BB:s inlägg.
Jag uppfattar det som lite nedlåtande, ja till och med föraktfullt, mot arbetarklassen. Att det inte är fint nog att vara städerska, barnskötare, ”sopgubbe” med mera. Att deras räddning ligger i att göra en ”klassresa” om de vill komma upp sig i smöret.
Jag ser det tvärtom – att städerskor, barnskötare och renhållningsarbetare är minst lika viktiga, om inte viktigare, för samhället än högavlönade fondförvaltare, finansanalytiker, börsrådgivare och bankdirektörer – för att spetsa till det lite.
