Det är pressat läge i förskolan, med ytterligare hot om överflyttningar eller varsel. Ångesten är vardag för många pedagoger i dag. Jag har sett kollegor komma för att sedan få gå igen. Vi jobbar med människor, för sjutton! Småbarn, de som ska representera vårat land i framtiden, de som ska bli våra trygga vuxna!
Vi ser redan i dag psykisk ohälsa hos barnen, och då har deras liv knappt ens börjat än. De är oroliga över om vilken personal som ska sitta vid deras bord och äta, eller vem ska hjälpa till och dra upp dragkedjan.
Barn behöver trygga relationer för att få en trygg och stabil miljö omkring sig. Men förskolan är inte sån i dag. I dag måste man slåss för uppmärksamheten, för att få sin röst hörd.
Vi ser stressade föräldrar som lämnar sina sjuka barn för att de varken har råd eller möjlighet att vara hemma och vabba, för ekonomin är så pressad att man måste överväga vad som är viktigt. Vi förstår er, men samtidigt behöver barnen mer kärlek än vad vi kan ge.
Jag har jobbat i 13 år inom förskolan och jag ser en otrolig skillnad. Jag får höra varje dag hur otroligt älskad jag är, och jag blir bjuden att komma på kalas och att sova över. De gråter när jag ska gå hem. Så var det inte förr. Jag är så mycket mer än bara en "fröken som bor på förskolan" i dag. Självklart ser jag det som ett privilegium, och som ett bevis på att jag gör nåt rätt, men barnen i dag kommer så mycket mer nära eftersom jag är med dem en så stor del av dagarna. Förr var jag där när de kom, och där när de gick. Nu är det de som är på förskolan längst. Många har 50 timmar i veckan.
Att strypa åt snaran för förskola/skola är det dumsnålaste politikerna kan göra för framtiden.
Låt barnen få sin trygga uppväxt, vi är en så stor del av barnens liv!