När kriget kommer. Har Sverige en plan B? Eller är det för Sveriges del C, D , E, F, G? Med facit i hand är plan H som gäller. Pandemin är facit. Sverige är helt utan beredskap vilket är precis det som inte borde ha saknats, en plan B. 

Nu först vaknar man upp, och inser att det finns stora risker för att samhällsviktiga funktioner kan sluta att fungera. Media, den tredje statsmakten, berättar för medborgarna att vattenförsörjning och avloppet kan sluta fungera. Att el och fjärrvärmen kan gå samma väg. Även transporter av livsviktiga förnödenheter uteblir. Kollektivtrafiken kommer inte att fungera som tidigare eller inte alls. Att vården inte fungerar under en pandemi var nog det enda man var medveten om från statsmakten och regionerna. 

Det har gått två år med pandemin, först nu har man vaknat upp. Sverige är naivitetens globala ansikte. Varningssignaler har funnits, skogsbränder som härjat, och plan H har utlösts, och nu en pandemi. 

Redan i inledningsskedet av pandemin kom varningssignalerna, när andra länder inte delade med sig av redan beställd och betald skyddsutrustning. När pandemin kom insåg företag och privatpersoner statens tillkortakommanden. De ställde om produktionen för skyddsutrustning, på eget initiativ. Nu i efterhand, börjar politikerna vakna, och är intresserade av en plan B som borde vara att staten är den som betalar och engagerar företag som kan ställa om när samhällsviktiga funktioner riskerar att sluta fungera. Regioner och kommuner på samma sätt. I deras organisation finns anställda som indirekt inte har samhällsviktiga funktioner. En variant liknande deltidsbrandmän kan vara en väg att gå, som stöttar samhällsviktiga funktioner. En plan B är viktig. Inte som nu plan H.