2025, ett nytt år med nya sår och hot för oss våldsutsatta kvinnor som år efter år inte får den hjälp och stöd vi enligt lagboken har rätt till.
För två år sedan blev jag fysiskt misshandlad, förhoppningsvis för sista gången i mitt liv. Men jag sitter fortfarande här i dag, rädd och med skyddade uppgifter, medan min förövare är på fri fot och fortsätter att förstöra mitt och även andra kvinnors liv.
När jag tog mig modet att polisanmäla min förövare med bevismaterial på runt 50 filer och flera vittnen trodde jag att jag skulle få stöd och inte behöva besvara frågor som "Hur kommer det sig att han slog dig oftast när ingen annan såg på?" och "Gjorde du något innan som triggade detta?".
Jag trodde jag skulle få stöd och hjälp att behandla mitt trauma som jag blivit utlovad. Jag trodde att man kunde förvänta sig att få ett överfallslarm och bli beviljad ett kontaktförbud utan att man ska behöva hamna i en situation där man kan få betala med sitt liv. När jag ringer 112 förväntar jag mig hjälp snabbt och inte "Vi har inga bilar just nu, återkom senare".
Ska jag ringa tillbaka när jag ligger och förblöder på golvet, menar ni? Har jag blivit utsatt nog för att få hjälp då? Räcker det inte med redan bestående skador?
Jag skäms över den bristfälliga kunskap som finns kring ämnet våld i nära relation hos polisen i Eskilstuna. I dagens samhälle är en kvinna bara en till i statistiken, en siffra i ett system. Hur många ska egentligen behöva dö innan det blir en förändring?
Ta en tankeställare, kära poliser i Eskilstuna. Varför tror ni att det ser ut som det gör i den här stan? Folk tar saker i egna händer, för man vet att man inte kan räkna med er.