Tisdagen den 11 februari hölls en nationell minnesstund och en tyst minut för offren i Örebro. Flaggorna vajade på halv stång och människor runt om i landet samlades, stannade upp där de var, för att gemensamt hedra och minnas de tio offer som sköts.
Onsdagen den 4 februari lämnade Elsa, Kamar, Bassam, Ali, Salim, Niloofar, Camilla, Eva-Lena, Selma och Aziza sina hem för att gå till jobbet och sin utbildning, precis som du och jag. Skillnaden är att de aldrig kom hem igen. Arton barn kommer aldrig mer att få krama sina föräldrar. När nyhetsrapporteringarna strömmade in befann jag mig, liksom många andra, på jobbet, och det var en känslomässig berg- och dalbana av ilska, uppgivenhet och sorg.
Motivet för dådet må vara okänt, men platsen är välkänd. Det var en trygg plats för elever med drömmar och förhoppningar om en andra chans i livet. Några hade flytt från krig och elände till trygghet och frihet. Risbergska, som en gång var min gymnasieskola och som nu är Campus Risbergska, är en plats för alla, oavsett bakgrund eller hudfärg. Men i dag är Risbergska förknippad med den värsta skolskjutningen i svensk historia.
Skolmassakern i Örebro får mig att tänka på den debatt och hatiska retorik som har präglat de senaste veckorna, månaderna och åren. Det var inte så länge sedan regeringen kom med förslag om att kartlägga invandrares värderingar, återkalla medborgarskap eller lägga fram lagförslag om angiverilagen. Dessa är bara tre av flera förslag riktade mot en specifik grupp. Vad gör det med ett samhälle när högt uppsatta politiker skyller samhällsproblem och nationella kriser, såsom gängkriminalitet, på vissa grupper? Man måste förstå vilket hat man göder och att man skapar ett "vi" och "dom" när man för en sådan retorik och handling.
När den grundläggande tryggheten i samhället – sjukvården, skolan, socialtjänsten och polisen – brister på grund av marknadslösningar och nedskärningar, skyller politiken på enskilda grupper för strukturella utmaningar som kräver gemensamma lösningar. Med kortsiktiga utspel och symbolpolitik tar högerpopulismen och individualismen järngrepp om samhället.
Ulf Kristersson och flera andra högt uppsatta politiker har ständigt påmint mig och andra med invandrarbakgrund om att vi aldrig blir en del av det svenska samhället. För enligt politiken är det invandrares fel att samhället ser ut som det gör – aldrig den politik de för som sakta nedmonterar vår välfärd och trygghet.
Samhällsproblem och kriser kräver kollektiva insatser och lösningar, inte splittring mellan ett "vi" och ett "dom".
Motivet för dådet må vara okänt men det är tydligt att gärningsmannen kände ett djupt hat och valde platsen noga.