Svar på nyligen publicerade insändaren "Överdrift att se älgen som utrotningshotad".
Rödlistningen innebär förvisso inte att arten är hotad utan att det kan handla om en vanligt förekommande art vars population har minskat kraftigt. Älgpopulationen ska alltså enligt skribenten ha minskat från 600 000 till 350 000 vilket innebär att 40 procent av djuren försvunnit sedan mitten på 1980-talet. Enligt WWF kan däremot siffran i dag vara 250 000 individer. Då har hela 59 procent av djuren försvunnit.
Att inte kalla endera nedgång för en kraftig dito eller ett tecken på behov av rödlistning är inget annat än rena dumheter. Vidare kan en tillåta sig att reflektera över följande, om alla på jorden anser att "...ett par älgar i Eskilstuna är ett exempel på det sjätte massutdöendet i världen är väl lite grovt". Ja, då finns det en reell risk för att förloppet passerar förbi över ens huvud, inte minst skribentens.
Det är faktiskt orimligt med en sådan mänsklig godtycklighet om hur många individer som behöver skyddas för att en art ska räddas. Just denna orimlighet slog också den Ecuadorianska författningsdomstolen fast i domen om ullapan Estrellitas rättsliga status år 2022. En dom som hämtade inspiration från bland andra Harward Law School och deras syn på antal nödvändiga individer för att rädda en art. Domen belyste både nämnd godtycklighet men inte minst vilda djurs bristande rättsliga status i allmänhet.
Att flytta älgar går givetvis, se de exempel från bland annat Kanada där individer flyttats, inte minst av hänsyn till älgen själv. Sånt här hade skribenten kunnat ta reda på själv i stället för att predika en fortsatt antropocen hållning mot djur i allmänhet och här älgar i synnerhet.
Att samhället inte är villigt att bekosta dessa åtgärder som bevisligen fungerar på andra sidan Atlanten är givetvis beklämmande, men visar också på hur svenska samhället ser på andra djurarter och respektive individs egenvärde. Det berättar också om deras bristande rättsliga status i det här landet.
I vårt östra grannland omfattas vilda djur av djurskyddslagen vilket inte är fallet i Sverige. Det finns därutöver ett krav på finska parlamentet att överväga en införlivning av inte bara vilda djur utan alla andra djurarter i den finländska grundlagen. Det är således inte förvånande att ett land som svämmar över av självgodhet kring djurskydd även missar att se de alternativ som finns. Möjligheter att hitta andra sätt än att döda de individer vilka råkar vara på platser människan allt som oftast tagit ifrån andra djurarter från första början.