Gunvar var en odalman. Han brukade sin åker och han skötte sina djur och han fann att det var gott. Jorden gav honom goda skördar. Så hade jorden givit dem som var före honom och så ville han att odalmän efter honom skulle få leva och känna.
Så en dag kom storskolade människor från Trängseltunet. Han brukade kalla det så. Där folket bodde staplade och där lyktor lyste natten lång.
Vi tänker ta din mark ifrån dig, förtäljde de storskolade. Gunvar genmälde att den goda jorden gav mat, inte bara åt honom utan i stor måttan även åt människorna i Trängseltunet. Det här har du inte förstånd att begripa, så talte de storskolade. Vi tänker lägga asfalt på din mark och vi tänker ställa upp stora hus på den. Det du odalman sysselsätter dig med, har så ringa värde och det som vi tänker göra ger oss guld i överflöd. Tungt blev sinnelaget hos Gunvar och bekymrat blev hans anlete.
Så kom maskiner i överflöd av storlek och mångfald som Gunvar aldrig tidigare skådat. Den goda jorden försvann i hast och asfalt, betong och omåttliga plåtschabrak tog dess plats. De storskolade fann det gott och deras anleten var ljusa och deras kroppar svällde upp likt pösmunkar.
Den stora dagen för invigning var så inne. Borden voro dukade och mjöd trakterades i överflöd. Alla voro där, som brukligt var när det bjöds på gratis förplägnad. Den överdådiga måltiden skulle gå till Trängseltunets historia.
Men förplägnaden dröjde. Oro spred sig bland de storskolade och spejare sändes ut för att utröna orsaken till dröjsmålet. Så kom beskedet att de kostsamma lasterna från fjärran land hade råkat i dröjsmål. Svea Rike hade hamnat i onåd hos mäktige grannar. Ingen mat fanns att finna.
De storskolade tänkte och handlade. Så kom de på goda råd. Vi kallar på Gunvar, han som brukar ge oss mat i överflöd. Han blev så tillkallad och tillfrågad och på detta svarade Gunvar: Ni tog ju den goda jorden ifrån mig, hur ska jag då kunna bjuda er bordets mångfald. Min visthusbod är tom och jag har intet att ge er.
Förstämning tog plats bland gästerna De funno stundens tröst i mjöd och deras förståndsförmågor försvann i takt med intaget av de goda dryckerna från mjödkultur. Till sist blev deras tankeförmågor lika nedsatta som de hade varit den dagen de hade tagit beslut om att asfaltera på Gunvars goda jord.
Så blevo de sittande och så blevo de stirrande rakt ut i intet betraktandes vad de hade ställt till med och om de inte till sist hade hittat en taxikurir så sitter de väl kvar där än i denna dag.
Så var sagan om Gunvar på Gunvarskäl.