I dag den 23 mars, på Nordens dag vill vi hylla det nordiska samarbetet – och ställer samtidigt krav på att det fortsätter framåt.
I år är det 70 år sedan Nordiska rådet bildades och det nordiska samarbetet tog fastare former. Då fanns en längtan efter att bryta krigstidens isolering och bli bättre på att använda gemensamma krafter för att bygga samhället. Inriktningen handlade helt och hållet om att lösa människors praktiska problem. Mycket har också gjorts för att underlätta vardagen för vanliga nordbor, mer än vad många kanske tänker på. Det har länge varit enkelt att resa och arbeta i Norden. Våra lagar och regler liknar varandra och det bedrivs ett omfattande gemensamt arbete för att lösa de stora samhällsutmaningarna, inte minst i klimatfrågan. Genom mängder av initiativ på kulturområdet har många svenskar fått upp ögonen för de andra ländernas litteratur, film, teater och konst. I år är dessutom Sörmlänningen Jesper Nilsson nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.
En tredjedel av Sveriges befolkning har någon slags nära relation till ett annat nordiskt land. I Strängnäs är minst 1 200 invånare födda i Finland, Norge, Danmark eller Island, vilket skapar en naturlig grund för samarbete.
Men under coronapandemin har samarbetet knakat i fogarna. Gränsstängningarna minskade tilliten inom Norden. En opinionsundersökning 2020 visar också att unga inte värdesätter nordisk samverkan lika högt som tidigare generationer.
Det nordiska samverkandet behövde alltså en nystart, men vi hade väl inte förväntat oss, att det nordiska försvarssamarbetet skulle behöva prioriteras så snabbt, som vi tvingats till idag.
Vi behöver också stärka de demokratiska värderingarna, vi behöver bli bättre på att samarbeta mot säkerhetshot och kriminalitet samt satsa på social hållbarhet. Vi behöver även se till att det nordiska samarbetet inte fastnar i politikernas mötesrum, plenisalar och korridorer. En gång i tiden växte det fram underifrån, från medborgarna, med bland andra Föreningen Norden som pådrivare. Redan under 1940-talet kunde man läsa i ett protokoll, att stadsfullmäktige i Strängnäs ställde sig bakom vänortsförbindelser med Ribe i Danmark. Visionen om Norden som världens mest integrerade region har ett starkt folkligt stöd men då måste fler människor inkluderas, känna delaktighet och ha möjlighet att bidra med sina egna idéer. Ett sådant nordiskt samarbete lever i minst lika många år till.