I en insändare den 26 oktober skrev Rolf Waltersson bland annat om att Sigurdsristningen är Eskilstunas mest kända minne från vikingatiden, med episodbeskrivningar från sagan om Sigurd Fafnesbane.

Missförhållanden kring Sigurdsristningen samt flera mycket bra förslag på förbättringar angående denna berömda och minnesvärda bildristning, redovisades av Waltersson.

Till och med i inledningen till den gedigna boken ”Niebelungen sången” av professor John Evert Härd, står det om ”den stora Sigurdsristningen på en berghäll vid Ramsundet nära Eskilstuna”.

Vidare kan man i den poetiska, äldre Eddan om de nordiska guda- och hjältesagorna läsa om Sigurd och hans äventyr. (Nedskriven på 1200-talet.) På vikingatiden delvis inristat på nämnda berghäll.

Inristat på Sigurdsristningen är bland annat hur Sigurd, som bränt sig på ett finger, stoppar fingret i munnen. På berghällen är också några mesar i ett träd avbildade vilka har varnat Sigurd för hans fosterfar Regin.

Regin är smed och hans smidesverktyg städet, hammaren och tången är också med på ristningen. Avbildat är också Regins huvud, som Sigurd huggit av, efter varning från mesarna.

Sigurds häst Grane, på vilken han lastat en skatt, är fint inristad på berghällen.

I en engelsk text kunde man läsa att Sigurdsristningen är ”the oldest swedish cartoon”, alltså den äldsta svenska serieteckningen.

Besökare som vill se Sigurdsristningen blir tyvärr mycket besvikna! Idag är det svårt att se vad som ristats på hällen. Förr var både bilder och runor rödmålade och tydliga.

Sigurdsristningen borde få den uppmärksamhet som den är värd, både kulturhistoriskt och turistmässigt.

I en insändare den 8 november visade DHR på stort engagemang och konkreta förslag angående ett ev upplevelsecentrum vid Sigurdsristningen.

Jag instämmer i Rolf Walterssons fråga. ”Vad ska hända med Sigurdsristningen?”