Det är viktigt att frågor om skolan tar plats i våra samtal, speciellt i tider av ekonomiska utmaningar och omorganisationer. De röster som höjs och den oro och frustration som kommer till ytan har en viktig roll, men inte nödvändigtvis som ledstjärna utan som en indikation på vilken logik som präglar omorganisation och inriktningsbeslut i Eskilstuna. Det vi läst och hört från förvaltning, utbildningsnämnd, lärare och ledarredaktioner den senaste tiden är minst sagt oroväckande. 

Utgångspunkten som vi behöver problematisera och ifrågasätta är utbildning med fokus på ekonomi och konkurrens. Vi har kunnat läsa om lärare och ledarskribenter som kritiserar användning av lokaler och öppnande av skolor och det kan mycket väl finnas grund för kritiken. Det intressanta är att utgångspunkten för kritiken inte är vilken kvalitet utbildningen har, utan hur många salar som borde finnas eller om det var ekonomiskt försvarbart att starta en fjärde gymnasieskola. Nu, när en ny skola är etablerad och snart ska examinera sina första studenter som gått alla tre åren på Zetterbergsgymnasiet, är det minst sagt egendomligt att diskutera skolans vara eller icke vara utan att samtidigt uppmärksamma vad som åstadkommits där. Samma erkännande och respekt borde ges samtliga skolor i Eskilstuna, oavsett skolform och huvudman. 

Huvudsyftet med denna text är dock inte att rikta kritik mot de lärarröster som hörts och synts senaste tiden. Rösterna är ett resultat av en politisk och administrativ ledning som verkar betrakta utbildning som ett organisatoriskt självändamål. I denna logiska bubbla är syftet med en omorganisation att behålla så många som möjligt i personalstyrkan i sysselsättning. Här beskrivs utbildningar som "varumärken" och lärare ombeds göra risk- och konsekvensanalyser med utgångspunkt i vad det innebär för dem själva men inte för eleverna. Visserligen har det gjorts satsningar på att få en tydligare bild av vad utbildning skulle kunna innebära i Eskilstuna genom att man beställt en extern utvärdering av verksamheten som kom med sina rekommendationer under förra året. Men även här är det talande att de delar av förslagen som tar plats i dagens omorganisation är fokuserade på vilka program eller programval som kan strykas på grund av låga elevantal och att centralisera resurser. I vissa fall har utredningen till och med avfärdats som ett slöseri med resurser; som om inhämtandet av nya perspektiv skulle vara utan värde. 

Det är här vi kommer till pudelns kärna, det svåra men riktigt värdefulla och viktiga – vinsterna av att driva en kunskapsorganisation som vill agera som en sådan. I slutändan handlar skolans organisation om att förvalta medborgarnas förtroende och skattemedel i syfte att hjälpa ungdomar nå sina mål, inte att skapa varumärken och ha ekonomi i balans. Ekonomisk hållbarhet är naturligtvis en viktig aspekt men kan inte få utgöra utgångspunkten och värdet i den verksamhet som bedrivs. De första tankarna hos skolledare, politiska ledare, lärare och föräldrar bör därför vara ”vad kan jag lära av andra?” och ”hur kan jag hjälpa andra?”. Detta står i skarp kontrast till tankar som ”vilken skola är jag orolig att eleverna väljer i stället för min skola?” eller ”hur kan jag undvika att eleverna gör val som påverkar min skolas ekonomi negativt?”. Så länge elever väljer den utbildning de vill och får förutsättningar att utvecklas inom denna utbildning kan de inte välja "fel". Med detta sätt att tänka är det enda sätt vi riskerar att "tappa" en elev om de hamnar i utanförskap och våld. En elev som väljer utbildning är aldrig tappad. 

För att nå hit krävs modigt medarbetarskap men framför allt modigt ledarskap. Ledarskap där ledorden är samarbete, samverkan och att se värdet i alla delar av verksamheten. Ledarskap där konkurrenstänkande får stå tillbaka för lärande och nyfikenhet. Det är ett betydligt svårare utvecklingsuppdrag än att flytta personal, program och göra nedskärningar men det är samtidigt en utveckling värd namnet. Det finns enorma resurser inom Eskilstuna skolors olika verksamheter, offentliga såväl som privata. Kreativitet, engagemang och omsorg om våra barn och ungdomar präglar vardagen på våra skolor. Är det orimligt att efterfråga en ekonomisk styrform och en organisationskultur som tar tillvara på dessa kollektiva värden? För tänk om alla som engagerar sig i våra barn kan göra det utan att behöva se det som en konkurrensfördel eller ett sätt att styra barns val. Tänk om vi skapar en organisation där alla nivåer odlar samma nyfikna blick och samarbetsglädje som vi försöker förmedla till våra barn och ungdomar. Tänk om vi väljer att utmana oss själva att inte bara göra det lätta utan även det rätta, och svåra.