I en insändare nyligen beklagar sig företrädare för Friluftsfrämjandet och Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund över att det nu dyker upp försvarare av äganderätten i Sverige. Som det nu är, så är ägandet av strandnära mark endast en företeelse på pappret. Kollektivet styr över privat egendom.
I Södermanland finns fantastiska möjligheter till naturupplevelser även med ett förnuftigt anpassande av strandskyddet, det vill säga att möjligheter ges till fler människor att bosätta sig där tillgängligheten till sjönära miljöer ges prioritet i stället för ett rabiat klimat där i princip allt är förbjudet.
Det går till exempel att förbjuda att en oansenlig brygga byggs, men däremot går det bra att ge tillstånd till vedervärdiga vindkraftverk som totalförstör miljön och allt liv i dess närhet.
Det är märkligt att det alltid är där mark ägs privat som intresset verkar vara som störst hos dessa friluftsmänniskor. Faktum är att utbudet och tillgängligheten till naturen är enormt i hela Sverige.
I Södermanland finns fantastiska vandringsleder, bara Sörmlandsleden bjuder på mer än 1 000 kilometer vandring, till det kommer andra leder.
I Södermanland finns också tusentals hektar naturreservat, bara i Strängnäs finns det cirka 5 000 hektar och skärgården är full av reservat och skyddade öar.
Men se det räcker inte för friluftsfolket, det är det privatägda man vill åt. Kilometervis – ja milvis – med stränder i till exempel Strängnäs kommun beträds aldrig någonsin av någon människa, men om någon vill bygga en brygga till sin båt är det tvärstopp. Bara i Strängnäs finns 400 kilometer stränder.
I Sverige är det totalt omöjligt för en vanlig löntagare att köpa ett hus på en sjötomt, absolut totalt omöjligt. Priserna har drivits upp av rabiata miljöaktivister eftersom det är totalförbud mot att bygga nytt. Demokratiskt? På 1940-talet var det möjligt för vanliga fabriksarbetare att bygga en liten stuga strandnära.
Officiellt lever vi inte i DDR, men alldeles för mycket i vårt samhälle har en prägel av just DDR. Det är därför äganderätten kommer på skam till förmån för just kollektivistiska och socialistiska strävanden.