Jag går med rullator, fast jag ”bara” är 45, och pratar hemskt illa. Har lärt om det mesta vilket går bra men alltför sakta, enligt mig!
Har haft gott om tid att studera glatt ovetandes människor, då jag haft min autoimmuna encefalit i snart fyra år nu, och har kommit fram till följande när det gäller främlingars blickar man möter exempelvis på gatan.
Den medlidsamma blicken: Gärna ackompanjerad av ett överdrivet brett leende. Blicken vittnar om snällhet men är inte bra för en människa som, likt jag, kämpar med att inte tycka för synd om sig själv. Den är välment, vilket är bra, men vittnar tyvärr om en slags rädsla för det som är ofullständigt.
Den jag-låtsas-som-ingenting-blicken: Det är oerhört bekvämt att låtsas som om det regnar och slippa se lidandet rakt i ögonen. Det mindre bra är att det märks så tydligt att man sett men låtsas som att det inte berör en så mycket som det gör (eller borde göra).
Den stirrande blicken: Helst medföljt av ett gap. Den är otrevligast att möta. Även om jag överraskar många kan man faktiskt låta bli att, just det, stirra.
Den varma blicken: Då är människor naturliga och jag blir helt enkelt knockad av deras godhet. Då får man gärna visa barmhärtighet eller till och med kolla på en noga. Det genuina i värmen skiner igenom. Och man vet aldrig varifrån det kommer - tiggaren utanför matbutiken som ger en plötslig kram, mannen i kavaj med slickat hår som hälsar glatt, kassörskan på Ica som betalar ens varor med egna pengar eller den effektiva hemhjälpen som senare blir ens vän.
Själv använder jag mig av de flesta blickar och är jag på gott humör kan jag kosta på mig lite värme!
För vem vill inte vara snäll? Vem vill inte värma någon annan på ett enkelt sätt i en annars så bister värld?
Så sprid gärna mera medmänsklighet! Du kan göra någons dag, utan att själv veta om det.