Hur generösa är vi egentligen när det gäller stödet till Ukraina?
Titt som tätt läser man hur vi solidariskt ställer upp för Ukraina genom olika former av bidrag och stödpaket. Med ”vi” syftar jag även på EU och USA.
Så sent som 18 augusti läser jag i en av våra större tidningar om ytterligare ett militärt ”stödpaket” på 3,4 miljarder från Sverige till Ukraina.
Men jag blir fundersam när jag läser:
”Sverige kommer även att sälja ett begränsat antal något äldre jaktrobotar till USA för att de sedan ska doneras till Ukraina. Sverige ska sedan köpa nya jaktrobotar av just USA”.
Varför sälja robotar till USA som sedan USA ”donerar” till Ukraina? Varför ”donerar” vi dem inte själva? Man anar oråd, ligger det ”en hund begraven”? Tjänar USA och Sverige så mycket på det här upplägget att man har råd att vara lite ”generös”?
Jag läser också från SVT Nyheter att EU:s ”bidrag” till Ukraina till största delen består av lån:
”EU:s finansiella stöd ska ske genom att EU-kommissionen tar upp lån på kapitalmarknaden på 18 miljarder euro (motsvarar 215 miljarder kronor, min anmärkning). Pengarna LÅNAS VIDARE (min kursivering) till Ukraina på förmånliga villkor och på lång tid”.
Nela Porobic, fredsaktivist från Sarajevo som studerar politisk-ekonomiska analyser av krig och konflikter skriver:
”I mars 2023, 13 månader efter invasionen, meddelade IMF (Internationella valutafonden, min anmärkning) att fonden var redo att bevilja sitt första lån till ett land i krig: ett avtal har slutits med Ukraina om ett lånepaket värt 16,6 miljarder dollar”
IMF, i samarbete med Världsbanken, är ju känd för att ställa krav på ”strukturanpassningar” av utvecklingsländer som villkor för lån. ”Omfattande avregleringar, kraftiga nedskärningar av offentliga utgifter, utförsäljningar och privatisering och i många fall även skattesänkningar”.
IMF har därför fått kritik, att man förvärrar fattigdomen i stället för att minska den. Är det den ”nyliberala” politiken nu även Ukraina ska påtvingas?
Mot bakgrund av allt det här undrar jag vad som egentligen pågår ”bakom kulisserna”. Hur mycket av det stöd vi ”ger” till Ukraina är förbehållslösa gåvor, och hur mycket handlar om lån och krediter? Och på vilka villkor? Är det ”business as usual” - affärer som vanligt?
Som exempel kan också nämnas att den kostnad Sverige har för att ta emot flyktingar från Ukraina ”avräknas” från biståndsbudgeten till de allra fattigaste i världen. Att det blir de fattigaste som på sätt och vis betalar för de flyktingar vi tar emot från Ukraina.
Rolf Waltersson
Eskilstuna