Med ett lätt leende berättar min vän att han dan före dopparedan fått besök och behövde en extra dyna till en säng. Sagt och gjort, på en tvärgata bor en släkting 250 meter från honom, där fanns dynan. Dynan var tung varför en bil behövdes. Efter mycket baxande låg den i bagaget och 2/3 låg inne i bilen. En tredjedel hängde utanför med bagageluckan som stöd. Kvällen var kall och trafiken obefintlig. I 25 kilometer/timmen körde han sträckan förbi en slarvigt parkerad polisbil med blåljus tända och tre kvinnliga poliser som omgav en bil.
Efter 250 meter parkerade han utanför sitt äldreboende och så gjorde även polisbilen med blåljus på.
Omkring mannen stod poliserna och det blå ljuset svepte över dem. Min vän förtäljer att gruppchefen frågade ”om godset/madrassen var förankrad”. Nja, 25 km/timmen och bakluckan som höll fast dynan under den 250 meter långa färden ansåg jag räckte, dessutom höll jag dynan med den högra handen.
”Underkänt, en lätt baklucka och tänk på bakomvarande bilar och mopeder om den trillar ut och båda händerna på ratten ska man ha. Vi vill se körkortet”. Duellen fortsatte och mannen tog ett nytt grepp, har ni inte besvär med grövre brottslighet? ”Inte i kväll”. Men natten är lång och att vara på plats brukar skapa lugn sade han som gammal militär. ”Vi måste agera vid alla former av brott” blev svaret.
Gruppbefälet vek sig inte, ”inser du att du brutit mot lagen om förankring av gods upprepade hon ett antal gånger”? Nja men ett mycket ringa brott blev svaret. Möjligen ursäktande omständigheter. Saken var avgjord, ett erkännande.