Det framgår av andemeningen i Sveriges grundlag, Riksdagsordningen, att vår riksdags sammansättning ska spegla årsfördelningen i vårt land. Men i riksdagen i dag är endast 4 procent över 65 år; (I USA:s senat är medelåldern drygt 64 år), medan 65- plussarnas andel av Sveriges befolkning är 28 procent. Detta strider således mot nämnda grundlag. Detta har uppenbarligen riskdagens partier helt struntat i.
Att exempelvis USA:s politiska partier skulle vara så mycket dummare än Sveriges är väl knappast trovärdigt. Så, hur kommer det sig då att vårt land valt att låta så många oerfarna ungdomar styra oss? Kanske inte så konstigt, vid närmare eftertanke. När landets skolor och föräldrar under två generationer låtit barnen bibringas uppfattningen att de är barnens betjänter. Och att lydnad inte längre krävs i barnens uppfostran. Ja, då föds lätt en ungdomskultur, där gamla inte anses behövas och är ”passé”. Att erfarenhet och därvid inhämtad kunskap skulle vara en tillgång för rikets styre är ingenting man beaktar.
Ålderspensionär är man från 65 års ålder. Men i Sverige ”bildsätts” alla medias inslag om äldre med slitna filttofflor, hasande efter en rollator!! Vi behöver bara resa till exempelvis Frankrike för att inse vilken skillnad i synen på äldre, som där råder. Man behandlar helt enkelt sina gamla med respekt och inser vilken stor resurs de är i landets förvaltning och styre.
Som tidningen ”Senioren” skriver i sitt senaste nummer, ”så skulle de flesta nog hålla med om att när seniorer saknas får de politiska besluten som fattas en annan karaktär och ett annat innehåll. Debatten påverkas, valet av ämnen som lyfts i motioner blir annorlunda och mognaden i de diskussioner som pågår blir grundare.” För denna demokratiska utarmning finns faktiskt bevis. Professorn i statsvetenskap, Lena Wägnerud bedriver forskning som bland annat är inriktad på politisk representation. Tillsammans med forskarkollegan Marie Solevid har hon i en valrapport från 2019 till Delegationen för senior arbetskraft sammanställt några noterbara fakta. De skriver: ”Resultatet från undersökningen som fokuserat på den svenska riksdagen visar att de politiker som själva fyllt 65 år eller äldre mer än sina yngre kollegor tycker att det är viktigt att stötta äldre och pensionärsorganisationers intressen och att de också, mer än sina yngre kollegor, uppger att de aktivt driver de äldres intressen i sin politiska gärning.”
Om vi föreställer oss att full åldersrepresentativitet mellan väljare och antalet seniorer i riksdagen skulle råda, skulle närmare hundra ledamöter vara 65 år och uppåt. (I dag är de 15.) Som konklusion kan vi väl fastslå att dagens svaga pensioner, diskrimineringen i vården och otillräcklig äldreomsorg skulle då tagit större plats i riksdagens arbete. Som det ser ut i dag är de utsikterna obefintliga.