I dagarna drog vargjakten igång – detta trots att den svenska vargstammen är starkt hotad (medan det ursprungliga svenska vargbeståndet är helt utrotat). I Science har forskare varnat för att vargjakt hotar artens långsiktiga fortlevnad i landet, och den svenska vargstammen är en av de proportionerligt sett minsta i EU.

Och trots att den svenska befolkningen har en mycket positiv syn på vargen och andra rovdjur, så är riksdagen – vilken ska representera väljarna – i huvudsak rovdjursfientlig. Att politiker saknar expertkunnande kan såväl medborgare som forskare och tjänstemän vittna om, och riksdagens syn på rovdjuren har fått vittgående följder.

För vargen är en nyckelart, och har stor inverkan på ekosystem genom att reglera andra arters populationer. Det kraftiga decimerandet av toppredatorer får oöverskådliga kringeffekter. De ekologiska systemen blir överbelastade av enstaka arter, som klövdjur, vilka inte längre hålls i schack av predatorerna. I Sveriges fall har därför de kraftigt reducerade rovdjursstammarna lett till skogsskador.

Människan har alltså skapat en natur inom Sveriges gränser som är obalanserad, och varje gång någon slags licensjakt eller illegal jakt drar i gång, befästs denna ojämnvikt.

Bättre än jakt, vore att låta de stora rovdjurens populationer växa sig starka. Predatorerna skulle – om de gavs möjlighet – kunna reglera klövdjurspopulationerna, och därmed agera skogens väktare. Genom att skydda svensk skog skulle rovdjuren bidra till att stärka den biologiska mångfalden, skogsindustrin, och nationens välfärd.

Ett ökat antal rovdjur skulle kräva att ytterligare kraft läggs på förebyggande åtgärder, och en rättvis ersättningsmodell skulle också behövas (något flera samebyar och SLU:s Jens Frank arbetat på).

Ur ett ekologiskt perspektiv klarar naturen av betydligt fler rovdjur än vad som i dag är fallet. Men det svenska systemet garanterar att destruktiv troféjakt bedrivs, år efter år. Det skadar svensk natur, och i förlängningen den svenska ekonomin.