Hur länge ska vi låta våra samhällsfunktioner brytas ner innan vi säger ifrån? Inom skola, sjukvård, omsorg, apotek och järnväg har det privatiseras och sålts ut till riskkapitalister – Allt ska effektiveras utifrån ekonomiska perspektiv, människan glöms bort.
Personal dras ned, återstående går på knäna, och den stora grå massan av allmänhet tittar bara på. Vårt gemensamma samhälle, byggt på solidaritet och jämlikhet, håller på att falla isär, men var är protesterna?
När Försäkringskassan tvingas sparka 2 000 anställda på grund av nedskärningar ser vi konsekvenserna. Människor, däribland barnfamiljer, kastas ut från sina hem för att stödet inte kommer i tid. Det är ett exempel av många på den bistra verkligheten vi fått när politikerna främst prioriterar stora skattesänkningar för de rika på de mest utsattas bekostnad.
Man har även via de många jobbskatteavdragen medvetet polariserat vårt samhälle, ökat de så kallade klassklyftorna och urholkat statskassan. Och det vägs inte upp av att de som arbetar kan konsumera ännu mer prylar och därmed gör slut på vår världs begränsade naturresurser och bidrar till den pågående klimatkatastrofen.
Vi har fått höra att privatisering och konkurrens skulle göra allt billigare och bättre. Vad fick vi? Ett söndertrasat välfärdssystem där skolor och vårdinrättningar går med vinst – för aktieägare utomlands!
Våra barn får en sämre utbildning, våra äldre en sämre omsorg, medan miljarderna rullar ut från landet. Och politikerna bara låter det fortsätta.
För de redan socioekonomiskt utsatta där flertalet bor i hyreshus tar politiker inte sitt samhällsansvar. För 2025 begär de privata fastighetsägarna 15,4 procents höjning av hyran trots att flera större aktörer rapporterat över 20 procent i vinst åren innan inflationen.
Varför accepterar vi detta? Även den så kallade allmännyttan har genom åren lagt allt högre krav trots stora vinster.
Den organiserade brottsligheten infiltrerar våra myndigheter och ungdomar som vuxit upp i utanförskap dras in i drogkarteller, gäng och våld med skjutningar och sprängningar och man går inte säker längre någonstans i vårt land. Och vad gör regeringen? I stället för att satsa på förebyggande insatser och ge dessa ungdomar en chans till ett bättre liv, bygger man fler fängelser och skärper straffen. Det är inte hela lösningen! Vi måste samtidigt satsa stora resurser på ungdomarna och redan som små barn, innan de hamnar i kriminalitet, annars förlorar vi hela generationer.
Detta är inte bara ett politiskt problem – det är vårt gemensamma ansvar. Vi kan inte längre stå tysta. Det är dags att vi ställer våra politiker till svars och kräver att de återinvesterar i samhället, i skolan, i vården, i tryggheten för alla – inte bara för de redan välbeställda.
Om vi inte agerar nu och därmed i tid, riskerar vi ett Sverige som snart passerat sin så kallade tipping point och då finns ingen återvändo.