Nu när Eskilstunasonen Sebastian Larsson avslutar sin otroliga karriär blir jag rörd. Jag som är född år 2000 och som tidigare fotbollsentusiast, spelare och domare har växt upp med honom som en centralfigur i landslaget. När nu mitt fotbollsintresse har komprimerats till endast landslaget sen några år så slås jag av alla minnen jag har med Sebbe.
Han är personifierande av sena kvalmatcher mörka oktoberkvällar när man var 13 år. Den här lägerelden som alla samlas kring fem gånger per höst och vår där allt står på spel. Han är alltid där, närvarande, spelar och har varit väsentligare än Zlatan för min relation till landslaget under alla år då han aldrig avvikit.
Utöver lojaliteten så är det en sak jag älskar med honom; hans tävlingsanda. Det finns få personer i världen som jag blir så inspirerad och rörd av på samma gång. Jag älskar aldrig fotboll så mycket som när Sebbe blir arg över ett domslut eller en motspelares tjafs. Det finns inget annat i världen just då. Hans genuina ilska och drivkraft gör att man rycks med och allt blir betydelsefullt.
Ordet “likgiltig” existerar inte, man är inne i matchen och hejar aldrig så mycket på Sverige som då. Han bryr sig på riktigt och då bryr vi oss och då förstår man också fotbollens storhet, vad den gör med en när den är som bäst. Allt detta samtidigt som han alltid spelar fair play, han är inte bråkig utan att där och då så är den matchen allt. Det fokuset är slående vackert, tack Sebbe för allt. Jag hoppas innerligt fler spelare inspireras av din tävlingsinstinkt.