Tisdag förra veckan går jag utanför Munktellarenans ingång. Is och snö men inte ett sandkorn i sikte. Står på näsan och landar på axeln som går ur led. Tar mig till akuten och tänker att här blir jag väl sittande i evighet efter allt negativt som man har läst om långa väntetider och brist på personal.
Möts av en trevlig person som snabbt skriver in mig och sen får jag en brits på mottagningen. En vänlig läkare kollar upp min skada. Lugnt och metodiskt går han igenom vad man ska göra. Efter röntgen tas jag om hand av sjuksköterskor och en ortoped som drar armen rätt. De håller hela tiden kontakt med mig för att höra att det går bra.
Ny röntgen och sen återkommer läkaren och berättar om resultatet och den fortsatta behandlingen. När jag ska gå hem får jag möta en sjukgymnast som ger råd för den första tiden hemma samt att tid är bokad för fortsatt rehab.
Kan det fungera bättre än så när olyckan är framme? Nej, inte som jag ser det efter att ha mött en välfungerande akutmottagning på Mälarsjukhuset. Och notera då att jag inte är den enda patienten denna förmiddag. Olika ärenden kommer in hela tiden, någon hämtad med ambulans.
Alla tas om hand, stämningen är god genom personalens trygga och proffsiga bemötande. Jag noterar också att en majoritet av personalen verkar ha invandrarbakgrund. Vården skulle inte fungera utan alla dessa duktiga människor som har kommit till vårt land och gör en insats för att hålla våra välfärdssystem i gång.
Tack till er alla och ett särskilt tack till personalen på akuten på MSE, Mälarsjukhuset i Eskilstuna.