Eskilstuna Som patient en fredagskväll insåg jag att jag inte platsade in bland de svårt sjuka. Mitt hjärta bankade oroväckande. Vad ska nu hända frågade jag mig själv.
En kanske något virrig tant snart 73 år. Jag hade inte sökt mig dit utan det var min husläkare som ville att de skulle kolla mitt blodtryck och min höga puls. Min tur och jag bävade för vad läkaren skulle säga. Svaret lät inte vänta på sig.
Läkaren funderade varför jag var där. Var ju inte sjuk, vilket även jag instämde i. Kände mig nästan sjuk men ryckte upp mig. Remissen sa tydligen ingenting. Glad att besöket var över för min del åkte jag hem. Tankarna for genom mitt huvud. Jag kände mig som en skamsen hund som gjort något som definitivt inte hörde hemma i mitt så kallade hjärnkontor.
Min förvåning blev stor efter hemkomsten. Telefonen ringde och kanske var jag lite brydd när rösten sa att läkaren ville lägga in mig över natten. Ett litet hopp tändes. Kanske var jag en liten aning sjuk trots allt?
Gunn-Britt Eskilsson