Trots kunskap och medvetenhet kör vi bara på, fortare och fortare. Framför oss ligger stupet, ingen vet riktigt var men ändå kör vi på. Befolkningstillväxten ökar, temperaturen på jorden stiger, polarisarna och glaciärer smälter i en oåterkallelig hastighet, havsnivån stiger, havsströmmarna avtar, korallreven dör, fiskebestånden i haven minskar dramatiskt, biologiska mångfalden på land minskar, permafrosten tinar, världens skogar brinner och skövlas, torka och öknar sprider sig och tillgången på sötvatten och naturtillgångar minskar dramatiskt etc. 

Allt det här vet vi men ändå blundar vi och gasar på som aldrig förr. Vi, dom klokaste varelserna som någonsin vandrat på detta klot förlitar oss på finansvärlden och ekonomer men vad händer när resurserna tar slut och vi kraschar över stupet? Vi förstår konsekvenserna men ändå försätter vi oss i den här situationen. Varför bromsar vi inte? Politiker som vågar ifrågasätta marknadskrafterna gräver sin egen grav. Ingen röstar ju på en politiker som säger stopp och belägg och som vill begränsa tillväxt, lyx och flärd. 

Nu när pandemin börjar ge efter i den rika världen på grund av vaccin gäller det att shoppa, äta och resa och ta igen allt man missat under snart två år. De fattiga länderna som inte har fått tillgång till vaccin lämnar vi därhän.
Tillväxtens sista dagar knackar på dörren.