Tolerans och solidaritet sätts på prov i orostider

Vår kollektiva solidaritet ställs mot vår egoistiska ådra. Hur mycket är jag villig att offra för att rädda mitt samhälle ur krisen? Skriver insändarskribenten.

Vår kollektiva solidaritet ställs mot vår egoistiska ådra. Hur mycket är jag villig att offra för att rädda mitt samhälle ur krisen? Skriver insändarskribenten.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Insändare2020-10-05 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den närmast katastrofala utvecklingen av den grasserande pandemin som just nu sker i världen, inte minst i Europa medför oundvikligen olika typer av stressreaktioner hos befolkningen. Särskilt i de mest drabbade platserna. Människors tolerans och solidaritet ställs på stora påfrestningar.

Vår kollektiva solidaritet ställs mot vår egoistiska ådra. Hur mycket är jag villig att offra för att rädda mitt samhälle ur krisen? Hur mycket hänsyn till andra människor? Hur mycket behöver statsmakten hota oss med olika former av repressalier om vi bryter mot utfärdade regler om preventiva åtgärder?

I Storbritannien har regeringen hotat med böter på upp till drygt 110.000 svenska kronor. De ekonomiska konsekvenserna kan vi, vanligt folk, inte påverka så mycket, men våra beteenden förfogar de flesta av oss över. Som i vilken utsträckning vi respekterar och följer utfärdade skyddsanvisningar. I Sverige har vi dessbättre inte (ännu?) Behövt leva med samma vitesbelagda restriktioner som i de flesta andra länder.

Vi har litat på folks sunda förnuft och, faktiskt, sett många exempel på bra förebilder då det gäller att följa myndigheternas anvisningar. Men, som alltid, finns det en stor grupp som påtagligt bryter mot alla regler, unga människor i tonåren och en bit över. I kombination med intag av alkohol så ser vi fortfarande massor av ungdomar runt om i landets krogar, som beter sig som vanligt, det vill säga som om pandemin inte fanns.

Det är väl den faktorn som är den största risken att vårt land kommer att drabbas lika hårt som våra grannländer i EU. Och möjligen också för att vi har helt öppna gränser och fritt resande in och ut i landet. Det kanske något paradoxala i sammanhanget är att trots att vi svenskar är kända för att vara ett tolerant folk gentemot myndigheternas olika restriktioner och pålagor så har inte våra myndigheter använt samma hårda regler och inskränkningar som nästan alla andra länder.

Till sist så kretsar allt kring tolerans. Hur långt kan myndigheterna gå i inskränkningar av rörelsefrihet och integritet? Det finns många tecken i flera länder, där folket demonstrerar mot långvariga restriktioner och förbud, som alla försämrar ekonomin och den personliga integriteten.