Min dotter har sedan skolstarten i september blivit utsatt för både våld och mobbning i skolan vid upp emot elva tillfällen. Jag har försökt skaka liv i rektor, lärare och till och med Skolinspektionen då mitt barn kommit hem från skolan med blåmärken I form av handavtryck på armen som ska ha kommit från en lärare. Blåtira förra veckan, spräckt läpp vid flera tillfällen och hjärnskakningar. Trots detta känns det inte som att rektorn vill lyssna trots flera mail, samtal och möten.

Det har nu gått så långt att vi fick ta steget längre och göra en polisanmälan. Trots mina försök kom hon idag hem helt förstörd över att en lärare knuffat in henne i en dörr. Tystnadskulturen som pågår på den här skolan är skrämmande. Hur långt ska det gå? Min dotter har vänner i skolan och vill av den anledningen inte byta skola och det ska hon heller inte behöva göra. Det är läraren som ska sluta. Skolan ska även se till att de barn som dagligen slår min dotter och andra flickor i skolan får rätt hjälp och stöd. 

Varför denna tystnadskultur i skolan? Känner överlag att det är så även i vården. Med tanke på att jag är från en stor stad och har sett det mesta så blir jag förvånad och skärrad över situationen, för vad signalerar det egentligen ut till barnen? När man som sjukskriven mamma tvingas ägna hela dagarna åt att bråka med skolan och göra anmälningar, ta dottern till läkare för att dokumentera skador och samtidigt inte får hålla henne hemma på grund av skolplikt känner man sig otroligt hjälplös.