Insändare: Tystnadskulturen i skolan måste brytas

I en nyligen refererad undersökning, gjord av Lärarnas riksförbund, framgår att hälften av de svarande lärarna menar att det råder en tystnadskultur på arbetsplatsen och att man avhåller sig från att komma med kritik för att inte drabbas av repressalier. Det är dessa lärare som i enlighet med skollagens första kapitel ska lära ut respekt för ”de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”. Detta är allvarligt men tyvärr inte förvånande, med tanke på hur utvecklingen sett ut de senaste decennierna.

I jakten på resultat har skolans demokratiuppdrag kommit i skymundan till förmån för konkurrens och mätbarhet. Demokratisk medvetenhet är svår att mäta och därmed svår att använda som konkurrensfördel på en marknad där skolor blivit varumärken istället för representanter för kontinuitet och samhällsbyggande. Vem hinner tänka på det då?

Lärarnas position har också förändrats, vilket är uppenbart då man som jag arbetat länge i skolans värld. Nu ska vi konkurrera, på oklara grunder, om lönepåslag och betalda uppdrag. Det kanske inte är konstigt att tystnaden breder ut sig.

När jag går uppför stentrapporna i den gamla skolbyggnaden som är min arbetsplats och ser trappstegens svaga nedbuktningar, tänker jag ofta på dem som gått där före mig. De som kämpat för det vi idag tar för givet, men som kan försvinna fortare än vi anar. Det räcker att kasta en blick ut i Europa för att bli påmind om hur snabbt en samhällsomvandling kan ske.

Skolan är allas angelägenhet och borde vara ett demokratiskt föredöme. Vi måste bryta tystnaden.