Jag läser nästan dagligen om problem kring könsfördelningen på arbetsmarknaden, men praktiskt taget aldrig om åldersfördelningen. Diskriminering av äldre människor leder oundvikligen till förlust av kunskap och livserfarenhet på alla områden. I synnerhet i riksdag, kommunstyrelser och regioner får detta ogynnsamma effekter.
Beslutsfattare utan gedigen kunskap och erfarenhet får lita på slumpen. Unga människor är därför sällan lämpliga att fatta viktiga beslut, som omfattar andra människor. Särskilt inte högt uppsatta politiker, som i oroande omfattning består av just unga människor.
Har länge ställt en obesvarad fråga: ”Varför talas och skrivs det så litet om åldersfördelningen i alla våra beslutsfora i riket?” Faktum är ju att Sverige har Europas lägsta genomsnittsålder i sitt folkvalda styre, riksdagen.
De problem som dessa organ har att fatta beslut om förutsätter konsekvensanalys, vilket i sin tur kräver just kunskap och erfarenhet för att uppnå bästa möjliga resultat. Denna förmåga saknas i vårt politiska etablissemang.
Till yttermera visso innebär åldersdiskriminering att vi äldre känner oss förfördelade och förolämpade av den eller de generationer som vi bidragit till att få leva i ett välstånd (som nu är på väg att demonteras).
För att rädda vårt välstånd bör alla våra duktiga, äldre och arbetsdugliga pensionärer att användas (genom objektanställning) i alla samhällets olika områden. Möjligen kan vi då balansera upp bristen på erfarenhet och yrkeskunskap.