Här i Sverige och i Finland finns det skäl i tider som dessa att tänka lite extra på hur flyktingarna har det. Min egen mamma, 95 år i juli, vet vad det innebär att fly med kort varsel från bomber och ockupationssoldater. Mamma är Karelenflykting från en ö i Ladoga och de hade en styv timme på sig att fly senhösten 1939. Pappan var yrkesfiskare på Ladoga och hade stor båt och svarade för att organisera flykten för många karelska familjer där till den norra sidan av Ladoga. Mamma tog sig senare till via Haparanda till Kiruna för egen maskin. Men flera syskon blev kvar i Åbo och Uleåborg i Finland.
Min morfar hade gått i rysk skola innan finska självständigheten 1917, varit kock som ung på pråmar och skutor som fraktade trävaror på Ladoga och Nevafloden in till S:t Petersburg. Han sålde senare som yrkesfiskare fisk till munkarna på Valamo kloster (nu vid Heinävesi) i norra Ladoga och fick fina äpplen och grönsaker med hem av dem. Morfar Andrei blev 86 år.
Min 95-åriga mammas syskon, en bror och en syster, hann båda bli 91 och 92 år innan de dog. Bra gener där och kost med mycket fisk och grönsaker kan ha bidragit. Finland var ju på 1950- och 1960-talen ännu ganska fattig men orkade ändå att ordna ett bra OS 1952 i Helsingfors. Men som den nationen rest sig ekonomiskt och standardmässigt sedan dess. Där finns sisu och talang!
Och än i dag är Finland vårt närmaste grannland, denna forna östliga rikshalva under 700 år! Vi får bara hoppas att ett fritt och självständigt Ukraina kan få en liknande utveckling och inte hamnar under den ryska stöveln!
Men tyvärr ser det mörkare ut där just nu.