Hälso- och sjukvården och socialtjänstens äldreomsorg är delar av den svenska välfärden. Men hur svårt ska det egentligen vara för den som akut behöver vård och omsorg – och som själv inte kan föra sin talan?
Vi är fyra syskon, som själva är i pensionsåldern och lite över, som har kämpat sedan i augusti för vår bror som är i akut behov av hjälp. Vi har vid ett flertalet tillfällen anmält vår oro för vår bror till socialtjänsten. Vi har ringt och blivit kopplade till olika handläggare på kommunen men processen går inte framåt. Vår bror får inte hjälp.
Vår bror fick i augusti en stroke som följde med nedsatt rörlighet och balans, yrsel, stor fallrisk och afasi. Han står i dag även utan bostad i Eskilstuna kommun.
När han fick sin stroke i augusti fick han en plats på strokeavdelningen på Mälarsjukhuset. Men sen skrevs han ut trots att han inte kan klara sig själv och trots att han står utan boende, hjälpmedel eller rehabilitering.
Vår bror är i akut behov av omsorgsboende, med tillgång till personal dygnet runt. Han kan inte ta hand om sin hygien, medicin eller mat.
I dag bor han tillfälligt hos en av sina systrar. Men det är inte hållbart, han behöver hjälp från vård- och omsorgspersonal.
Hälso- och sjukvårdslagen säger att den enskildes behov av vård och omsorg ska ställas i centrum. Den som har störst behov av sjukvård ska få företräde till vården. I detta fall handlar det alltså om vår bror som varken har ett hem eller får den vård- och omsorgshjälp som han behöver för att klara sig.
Vi syskon har nu alltså kämpat sedan i augusti för att han ska få den hjälp han behöver. Vi har gång på gång ringt och kopplats runt till olika handläggare men hjälpen från kommunen lyser med sin frånvaro. Vi vet inte ens om han fått en biståndshandläggare eftersom vi ständigt kopplas vidare.
Vad ska vi ta oss till? Hur långt ska detta behöva gå, egentligen? Hur lång tid får handläggningen egentligen ta när en strokedrabbad sjuk man står utan hjälp och bostad?