När vi 40-talister hade lärt oss läsa fick vi gratis Sparbankens tidning Lyckoslanten. Där fanns serien om Spara och Slösa. Spara hade fint lockigt hår och var alltid glad, medan Slösa var okammad och såg sur ut.
Duktiga Spara satte in sina pengar på banken och hade alltid en slant över för oförutsedda utgifter, medan Slösa satte sprätt på varenda korvöre.
I svensk modern politik är det lätt att tänka på Maud Olofsson (C) som tidernas slösare. Hon ville skapa Nordens bästa postorganisation. Det blev PostNord. Både dåligt och dyrt. Hon fick även tillåtelse att löpa kraftbolaget Nuon för 89 miljarder kronor. Det bolaget är nu värt cirka 25 miljarder.
Dagens flitiga Spara är förstås finansminister Magdalena Andersson (S), som idogt stoppat in svenskt budgetöverskott på banken så att statsskulden är den lägsta i modern tid.
Ändå finns det väsentlig skillnad på vår barndoms seriefigur Spara och vår nuvarande finansminister. Spara använde sina pengar till det som var bra och nyttigt. Därför var hon omtyckt och lycklig. Magdalena, däremot, sitter hårt på statens skattkista och vägrar dela med sig till behövande pensionärer, landsting och kommuner.
Just nu säger 80 procent av kommunerna att de måste prioritera hårdare, vilket är samma som att säga upp personal. Landstingen har det lika svårt, se bara hur det blivit i Region Stockholm (M-) politiker slänger ut tusentals läkare, sjuksköterskor och undersköterskor.
För att motverka urholkning av vår välfärd borde Magdalena lära sig av Lyckoslantens Spara och använda kapitalet när det som bäst behövs för att rädda jobb och trygghet.
Att höja pensionerna rejält för dem som har det sämst innebär helt säkert att pengarna omsätts omedelbart med viss jobbskapande effekt. Dessa 300 000 fattigpensionärer har inte råd att spara.