Min fru drabbades i april i år av en massiv stroke när vi var på besök i Lübeck. Den tyska akutsjukvården agerade oerhört snabbt både vad gäller räddningsinsatsen på plats och vid den operation som sedan följde på sjukhuset. Tyvärr visade det sig att det trots dessa snabba insatser inte var möjligt att häva effekterna av stroken.
Min fru miste tal- och sväljförmågan samt rörelseförmågan i höger sida. Hennes återfallscancer gick därmed inte att behandla som det var planerat. Läget var således hopplöst och utgången var given.
Efter några mycket besvärliga månader där bristerna i samordningen mellan landstingets vårdapparat och kommunens eftervård blev uppenbar fick min fru flytta till ett särskilt boende på Kristinagården där hon nu bott de senaste fyra månaderna.
Min frus sjukdomstillstånd medförde, vad jag kan förstå, ett väsentligt merarbete för personalen som normalt inte vårdar så svårt sjuka personer. Jag är därför oerhört tacksam över den stora arbetsinsats som personalen på Kristinagården lagt ner för att min fru skulle få en så bra omvårdnad som det varit möjligt att åstadkomma.
Ledningen för Kristinagården har även satt in extraresurser för att göra detta möjligt. Jag vill särskilt tacka personalen på avdelning S3 som ömsint engagerat sig i den dagliga omvårdnaden av min hustru samt visat henne respekt och försökt upprätthålla hennes integritet. Jag är imponerad av att ni i ert svåra och många gånger påfrestande arbete ändå lyckas vara vänliga och omtänksamma. Vardagshjältar är en bra sammanfattning av min uppfattning av er.