Jag lyssnade till ”Lördagsintervjun” i P1 där bistånds- och handelsminister Benjamin Dousa (M) frågades ut. En del av intervjun handlade om det svenska biståndet.
Sverige har länge följt FN:s rekommendation att de rika länderna bör avstå minst 1 procent av BNP till internationellt bistånd. Nu har den borgerliga regeringen, med stöd av SD, beslutat att biståndsbudgeten ska krympas undan för undan till 0,7 procent eller ännu lägre. För nästa år betyder det att biståndet krymper från 56 till 53 miljarder när det i stället borde höjas med tanke på högre BNP.
Benjamin Dousa förklarade att regeringen vill se ett ”effektivare” biståndsarbete. På vilket sätt biståndet blir ”effektivare” bara för att det blir mindre lyckades han inte reda ut på ett övertygande sätt.
Den krassa sanningen är nog att man från Tidöregeringen inte tycker att det här med internationell solidaritet är viktigt. Lika lite som man tycker att solidaritet, rättvisa och jämlikhet är viktigt på hemmaplan när man ger störst skattesänkning till de högavlönade.
Som jag ser det är ett biståndsarbete som minskar klyftorna mellan fattiga och rika ett bra sätt att minska riskerna för krig och konflikter. På samma sätt som att jämlika samhällen mår bättre, mår en jämlik värld bättre.
Ser man historiskt är det den rika västerländska världen som har berikat sig genom att plundra den fattigare delen av världen. Lasterna med rikedomar har gått från U-länderna till I-länderna. Den västerländska kolonialismen handlade just om kontroll över naturtillgångar och andra rikedomar.
Detta påvisade Göran Palm i sin bok ”En orättvis betraktelse” från 1966. Boken har undertiteln ”Om fattiga och rika i världens land” och handlar om att ställa olika verkligheter mot varandra – den hävdvunna, traditionella och västerländska mot den verklighet tredje världens förtryckta levde i.
Men ur Benjamin Dousas perspektiv handlar svensk bistånd om att gynna svensk handel och industri. Det är samma synsätt som att gåvor till välgörande ändamål ska vara avdragsgilla på skatten.
Vad som är bestickande är att Sverige ger bistånd till Turkiet. Sida har flera biståndsprojekt i Turkiet. Det är organisationer i civilsamhället som får stöd från Sida, bland annat att:
- Stärka mänskliga rättigheter och demokrati
- Ge stöd till tortyroffer
- Stärka kvinnors rättigheter
- Ge rättsligt stöd till fängslade journalister och politiska fångar
För mig är det här obegripligt. Sverige och Turkiet är nu Nato-kompisar som tillsammans ska försvara demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Samtidigt ger Sverige bistånd till ett Turkiet som uppenbarligen inte lever upp till dessa principer.
För ett tag sedan gick Ebba Busch (KD) ut hotade med att dra in biståndet till Turkiet om inte Turkiet utlämnade ”Kurdiska räven” till Sverige. Men Ebba Busch ställer inga krav på Turkiet angående mänskliga rättigheter. Tvärtom – nu har regeringen ett avtal med Turkiet där man lovar att lobba för turkiskt EU-medlemsskap.
Turkiet som inte godkänns som EU-medlem just på grund av bristande demokrati...