För några år sedan började jag sjunga i kyrkokören och fick därigenom en inblick i Svenska kyrkans liv och jag blev djupt rörd av det vänliga och spontana bemötandet från både prästen Bengt Arvidsson och kantorn Helené Fredriksson.
Jag fick utlopp för min musikalitet och framförallt fick jag mer kunskap, förståelse och känsla för kyrka och tro. Under min uppväxt i Polen kunde min familj av politiska skäll inte delta aktivt i kyrkans liv. Därför lärde jag mig inte mycket om kristendomen eller om religion överhuvudtaget.
I Sankt Pauli kyrka kände jag mig alltid välkommen, mottagen med öppna armar; det fanns alltid någon som gärna lyssnade. Dessutom fanns det ofta tillfälle till förlösande skratt.I dag möttes jag av en låst kyrkport och ett anslag om att kyrkan tillsvidare hålls stängd: "Av hänsyn till dig som besökare och våra medarbetare har vi beslutat att hålla Sankt Pauli kyrka stängd för besökare en period, på grund av coronavirusets framfart."
Med blandade känslor stod jag där. Varför stänga kyrkan när den behövs som bäst? Med tanke på att jag dagligen arbetar med människor i min närhet är jag mycket väl medveten om riskerna och jag anser att såväl agerandet som det föregivna skälet är helt orimliga och grundlösa.
Jag har besökt gudstjänster flera gånger under de nuvarande restriktionerna. Inte vid något tillfälle har antalet deltagare överskridit 8 personer. Alla regler om avstånd, handdesinfektion och så vidare har respekterats.