Dags att lämna civilisationen!
För åtskilliga år sedan (1990) påverkades hustrun och jag starkt av dåtidens strömningar att barnen måste få uppleva naturen. Barnen måste få känna naturens stillhet och ro, höra vindens sus i trädkronorna och storlommens skri långt borta från storstadens larm och dataspelens blippande. Det ständigt dåliga samvetet (ni vet: för lite tid med barnen) manade på, varför familjerådet (hustrun och jag) resolut beslutade att nu skulle det både vandras och tältas. Barnen, som då var åtta respektive tio år gamla, informerades om planerna på att vandra Sörmlandsleden, ligga i tält, laga mat över öppen eld och titta på de spännande gamla gruvhålen i Skottvång. Eftersom vi hade lyckats övertala hustruns syster och svåger med söner i passande åldrar att följa med, möttes planerna på vandring i Guds fria natur enbart av jubel från barnen.
Förberedelserna startade omedelbart. Böcker om Sörmlandsleden inköptes. Tält och liggunderlag lånades av personalföreningen i Tyresö kommun (där vi då bodde), vars eldsjäl Gösta Johansson (van vandrare i bland annat Nepal) gav råd om lämpliga dagsetapper och i vilka sjöar vi kunde fylla på dricksvatten (en detalj vi lustigt nog inte hade tänkt på). Övrig utrustning, som spritkök, sovsäckar och frystorkad mat, inköptes och lämnade stora hål efter sig i plånboken. Vi tröstade oss med att de dyra inköpskostnaderna var av engångskaraktär, eftersom vi var övertygade om att denna första vandring bara var inledningen på en storslagen friluftsepok, där vi i familjen skulle sätta naturen i centrum. Ungarna hjälpte till med liv och lust och packade om och om igen sina små ryggsäckar.
Vandringen skulle inledas med att vi gemensamt tog bussen från Tyresö till Stockholms Central. Där skulle vi kliva på pendeltåget till Järna där själva vandrandet skulle påbörjas. Vi skulle vandra cirka fyra och en halv mil längs Sörmlandsleden, med tre övernattningar, och landa i Mariefred. Väl i Mariefred skulle vi ta det lilla tåget på museijärnvägen och åka ner till ångbåtsbryggan och därefter skulle ångbåten föra oss tillbaka till Stockholm.
Den stora dagen närmar sig och vi börjar packa. Redan från början kan jag konstatera att ryggsäckarna ser väldigt små ut i förhållande till den framlagda packningen. Hustrun och jag stuvar och packar, knyter remmar och rullar sovsäckar, och till slut kan vi förnöjt konstatera att allting är på plats. Det är först när jag ska flytta min ryggsäck till hallen som jag börjar inse att detta inte kommer bli en vanlig söndagspromenad. Min ryggsäck går nämligen knappt att rubba, än mindre kan jag få upp den på ryggen. Det är nog bara tekniken som saknas, tänker jag, och får med en kraftansträngning upp ryggsäckseländet i soffan. Därefter böjer jag knä, trär in armarna i axelremmarna och försöker resa mig upp. Det går inte! Jag håller på att kvävas och börjar långsamt glida ur soffan och ner på golvet. Hustrun, som studerat mina förehavanden en stund, lyckas kväva ytterligare ett skrattanfall och med gemensamma krafter kommer jag upp på benen. "Jag kan inte gå fyra och en halv mil med den här blytyngden", väser jag fram. "Jag kan inte ens gå fyra och en halv meter."
Gemensamt får vi ner ryggsäcken på badrumsvågen och visaren slår upp till 33 kilo! Hustruns ryggsäck kontrollvägs till 28 kilo. "Vad har du packat ner?", frågar hustrun och börjar rota runt bland innehållet i min ryggsäck. "Är det här verkligen oundgängligen nödvändigt på en vandring?", undrar hon, och lyfter upp en literflaska med whisky. Jag blir inte svaret skyldig, utan ställer samma fråga när jag fiskar upp två flaskor rödvin ur hustruns packning.
Efter diverse diskussioner där hustrun vägrar lämna tältet hemma (det är ju annars friskt att sova under bar himmel), lyckas vi till slut få ned vikten till en acceptabel nivå. Whiskyn slås över i en lättare plastflaska och barnen måste lämna ett och annat gosedjur hemma och i stället hjälpa till att bära för vandringen nödvändiga attiraljer.
På kvällen när väckarklockan ska ställas på 05.30 lyckas jag övertala hustrun om att vi ska ta bilen i stället för bussen in till Centralen. "Då får vi sova en halvtimme till och så slipper vi byta till tunnelbana med all vår packning. Sedan finns ju bilen där i p-garaget när vi kommer tillbaka och är lite tröttkörda efter vandringen", säger jag övertygande och beslutet är fattat. Ett beslut som ska visa sig vara mindre väl genomtänkt.
Centralstationen i Stockholm, ett av de tidiga etappmålen.
Väckarklockan ringer, frukosten är förberedd, barnen är förväntansfulla, inlastningen i bilen går bra, bilköerna är minimala och i god tid innan pendeltåget skall avgå svänger jag in i p-garaget och vänder mig lite triumferande till hustrun och säger: "Så där ja. Nu är vi framme!"
Dörren till p-garaget förblir dock stängd. Jag kör ännu närmare, men utan resultat. "Det är stängt", säger hustrun. "Det är klart att det inte är stängt", säger jag, men en viss nervositet börjar smyga sig in i rösten. "Det står här att det är stängt", forsätter hustrun envist. "Vi skulle ha tagit bussen".
Det är vid dessa tillfällen det gäller att bibehålla lugnet. Jag backar ut bilen, vänder och kör snabbt in till Centralens huvudentré. Släpper av hustrun, barnen och all packning med instruktionen att leta reda på systern, svågern och kusinerna. "Jag parkerar bilen och letar reda på er i god tid innan tåget går. Pappa kommer snart", säger jag hurtigt till barnen.
Medan resten av familjen släpar ryggsäckar på Centralen letar jag med viss brådska upp nästa parkeringsgarage och kör snabbt som en iller ner i garaget och rusar fram till p-automaterna för att hämta p-biljett. Det krävs kontant betalning för tänkt p-tid! Jäklar, tänker jag, och famlar efter plånboken – som givetvis ligger i ryggsäcken på väg till pendeltågsperrongen på Centralen.
Väl inne i bilen kör jag upp mot utgången, men utan biljett kommer jag givetvis inte ut, utan får backa ner i cirklar. Möter ingen. Kör i stället mot färdriktningen upp via nerfarten till p-huset, vilt tutande utifall jag skulle möta någon bil på väg ner. Klarar denna manöver utan att få hjärtstillestånd och är åter på gatan i jakten på ett p-hus med betalning i efterhand. Hamnar till sist i p-huset vid NK, och har då helt givit upp tanken på att hinna till tåget. Flåsar in på perrongen cirka 30 minuter efter tågets avgång.
Där sitter hustrun och barnen ensamma efter att ha släppt iväg resten av resesällskapet. "Det här börjar bra", säger hustrun ironiskt. Vid sällsynta tillfällen älskar jag min hustru något mindre än normalt. Detta var ett sådant tillfälle. Barnen, som mumsar på var sitt äpple, verkar tämligen oberörda av förseningen. "Det är lugnt", säger jag. "Nästa tåg kommer om 25 minuter."
Nästa tåg kommer mycket riktigt i tid och äntligen kan färden mot Järna påbörjas. Det visar sig dock snart att det bara är vartannat tåg som går till Järna, varför vi i stället hamnar på Södertälje Central. Efter en kort monolog från hustrun beställer vi en taxi som tar oss till Järna, där resten av vandringssällskapet väntar. Ungarna, som inte åker taxi så ofta, tycker att det är jättespännande, så för deras del har vandringen börjat på ett strålande sätt.
Väl framme i Järna hittar vi resten av resesällskapet, som under väntetiden gjort av med en förmögenhet på kaffe, läsk, räkmackor och wienerbröd. Det finns just inte så mycket annat att göra i Järna en fredagsmorgon. Efter diverse stön och stånk får vi på oss ryggsäckarna. Min ryggsäck är så tung att det börjar flimra för ögonen. Jag tar ändå ett tiotal prövande steg på Sörmlandsleden och vi inleder därmed vår vandring.
Det är då det börjar regna.
Fortsättning följer!
Läs vidare: Världens dyraste vandring på Sörmlandsleden – del 2
Vandringen har påbörjats och barnen är trots allt peppade. Hur äventyret fortsätter berättar Peter Hellsten vidare om i del 2.