Hur äventyret slutar berättar Peter Hellsten vidare om i del 3.
Läs också: Världens dyraste vandring på Sörmlandsleden – del 1
Regnet mer strilar lätt än häller ner och gör stigen längs ängskanten slipprig och hal. Efter ett par hundra meters vandring på Sörmlandsleden denna mardrömslika morgon krävs ett avgörande beslut. Ska regnkläderna packas upp, med risk för att allt blir blött eller ännu värre, inte går att få ner igen i den djävulskt tunga ryggsäcken? Ryggsäcken liksom lever ett eget liv på min rygg och för ett gerillakrig med snabba attacker mot ryggslutet, vilka sedan följs upp med strypgrepp direkt mot halsen. Det är i sådana här situationer det gäller att bibehålla lugnet och visa upp den trygga fadersgestalten som lurat ut familj och goda vänner på detta självmordsuppdrag.
Den enda kvarvarande trösten är att syftet var gott, det vill säga att göra något roligt tillsammans med barnen. Då dyker den åttaåriga sonen upp med sin lilla blåa skogsmulleryggsäck, där tygelefanten hjältemodigt tittar ut ur ryggsäcksfickan. "Pappa, är det långt kvar?", frågar han och tittar på mig med sina stora blåa ögon.
Helt plötsligt upphör regnet, stigen svänger in i ett skogsparti och – hör och häpna – solen börjar titta fram. Det är som om en högre makt bestämt att nu får det vara nog med prövningar, åtminstone för ett tag.
Vandringen fortsätter i lugnt, för att inte säga mycket lugnt, tempo. Men allt eftersom stigen leder oss allt längre in i skogen ändrar den också karaktär. Sörmlandsleden liknar inte alls den släta och med sågspån preparerade motionsslinga som hustrun och undertecknad brukar promenera under helgerna i Strängnäs. Leden visar sig vara av en helt annan kaliber, med knöliga rötter tvärs över och med hala slippriga stenar lömskt dolda under mossan. Stenar som inget hellre önskar än att välta en stackars vandrare över ända.
Dessutom lurar ledens orangefärgade markeringar hela sällskapet uppför en brant kulle bara för att leda oss tillbaka nerför kullen 30 meter längre fram. Den vidunderliga utsikt som kan beundras från toppen av kullen är, som ni förstår, helt bortkastad på en vandrare med kraftigt förhöjd ansiktsfärg, misstänkt hjärtinfarkt och en svettutsöndring som får glasögonen att se ut som om de är putsade med fläsksvålar. Andhämtningen, som i och för sig tyder på en imponerande lungkapacitet, är så påtagligt högljudd att andra vandrare inom hörhåll måste undra om bälgarna vid Skottvångs gruvor åter är i bruk.
Efter en oändlig tidsrymd beslutar vi oss för att stanna för lunch/kaffe vid en liten sjö. Alla barnen rusar ner till sjön för att fånga grodor. Vi vuxna samlar ihop oss och får iordning något ätbart. Det är under lunchen som svägerskan yttrar de bevingade orden: "Det känns så tryggt att vandra med er som är erfarna vandrare. Vi hade aldrig vågat oss ut själva med barnen!"
Som ni förstår av berättelsen har uppenbarligen kommunikationen oss emellan varit behäftad med vissa allvarliga brister. Nåväl, kartan plockas fram och den sträcka som tillryggalagts jämförs med hur långt det är kvar av dagsetappen. Det är då vi inser att det är ganska långt kvar och jag började ana att vår tidsplanering kanske varit väl optimistisk. Vi bryter upp med något lättare packning, men på våldsamt stela ben återupptar vi vandrandet. Fyra timmar senare, klockan 20.30, är vi äntligen framme vid målet för den första dagsetappen. På en vackert belägen udde som sticker ut i en skogssjö har vi planerat att slå läger. Udden ser ut som ett slagfält med ryggsäckar, tält och sovsäckar spridda över hela området.
Svågern och svägerskan ligger på rygg med benen rakt upp mot var sitt träd, enligt uppgift för att försöka rädda vad som räddas kan av de svårt sargade fötterna. Barnen leker inte vid sjön utan tre av dem har redan somnat direkt på marken. Hustrun, som rett ut svåra kriser tidigare i livet, står och tvekar om hon ska börja med att resa tälten eller tända en eld för matlagning.
Det är vid sådana här tillfällen som det krävs att någon tar ledningen och visar vägen. Vid svåra prövningar stiger de verkliga ledargestalterna fram. Jag öppnar därför ryggsäcken och tar fram den förkättade plastflaskan och säger det magiska ordet "whisky". Det blir omedelbart positiva reaktioner från de vuxna i gruppen och efter ett par stadiga järn, naturligtvis enbart av medicinska skäl, reses tälten snabbt, sovsäckar och liggunderlag rullas ut och snart puttrar grytan glatt på elden.
Samtliga barn väcks, och kvicknar till när de väl får mat. Hustruns vinflaskor bidrar till att ytterligare höja stämningen och i ljuset av den nedgående solen är vi alla överens om att ta morgondagen som den kommer.
Och det gör den med besked...
Fortsättning följer!
Läs också: Världens dyraste vandring på Sörmlandsleden – del 3