En taxibuss kom till undsättning och ordnade transporten till Läggesta.
Läs också: Världens dyraste vandring på Sörmlandsleden – del 1
Läs också: Världens dyraste vandring på Sörmlandsleden – del 2
Uppvaknandet i det minimala tvåmanstältet är mardrömslikt. Solen strålar och temperaturen i tälten närmar sig 50-gradersstrecket. Hjärnan, som av ren självbevarelsedrift sedan länge försöker att få liv i resten av kroppen, arbetar i stark motvind. Den bedövning samt känsla av välbefinnande som whiskyn i kombination med vinet hade inneburit föregående kväll är borta. I stället har smederna och bälgblåsarna i Skottvångs gamla gruvor återupptagit sitt arbete i mitt huvud. Den torra håriga yllesockan, som jag förgäves försöker spotta ut ur munnen, visar sig vara min egen tunga som fastnat i gommen. Behovet av vatten är skriande och livsnödvändigt. Hjärnan beordrar kroppen att omedelbart ta sig ur sovsäcken och tältet för vidare transport till stranden.
Kroppen, som nu till fullo inser allvaret, gör ett tappert försök att röra på sig, men gårdagens tortyrliknande heldagsvandring med Sveriges samlade blyreserv i ryggsäcken har satt sina spår. Likstelheten är i det närmaste total. Efter en oerhörd kraftansträngning, som skulle göra huvudrollsinnehavaren i filmen "Mumien vaknar" grön av avund, befinner jag mig till slut stående utanför tältet. Transporten ner till vattnet kan därmed påbörjas och nu är det bråttom. Hjärtat kör formel 1 i bröstkorgen och med en stel krampaktig gångstil närmar jag mig stranden. Om en zoo-handlare skulle se mig skulle han bli rörd till tårar av mannen som ger den vandrande pinnen ett ansikte! Väl framme vid stranden gäller det att komma ner till vattenytans nivå. Att böja på ryggen är inte att tänka på. Jag går i stället ner på knä i mossan, sätter ner armarna i vattnet och låter huvudet sjunka ner mot ytan. Livet är räddat!
Mycket långsamt och metodiskt bryter vi lägret den morgonen. Även om vi inte riktigt har erkänt det för varandra, så är vi inne på att tillämpa plan B. Plan B innebär att vi så snabbt som möjligt ska ta oss till bebodda trakter. Vid civilisationens rand finns det nämligen vägar, telefoner och inte minst taxibilar!
Kartor studeras, nu med större iver än någonsin, och en alternativ färdväg läggs upp. Vandringen denna dag för oss bort från Sörmlands djupa skogar och gruvhålen i Skottvång mot närmaste skogsväg som har kontakt med civilisationen. Efter ett antal timmars vandring, där barnen återhämtar sig förvånansvärt snabbt, slår vi läger vid en gammal ödegård i direkt anslutning till en tjärn. Från gården leder en mindre skogsväg ut till stora landsvägen cirka 1 km från gården. Solen gassar, kaffe och tillbehör konsumeras och barnen fiskar tusenbröder bland gamla cyklar, en rostig järnspis och annat skrot som någon roat sig med att slänga ner i tjärnen. Lägret övergår sakta från tillfälligt till permanent och eftermiddagen övergår i kväll. Trots att vandringen inte riktigt blivit vad vi hade planerat så verkar barnen nöjda. Dessutom ska avslutningen bli precis lika storstilad som vi tänkt oss med museijärnvägsfärd från Läggesta till Mariefred och därifrån ångbåt till Stockholm. Nu gäller det bara att ta oss till Läggesta!
Kvällen och natten förflyter utan andra incidenter än att en av kusinerna, som tröttnat på skogstoaletter, tar chansen med ödegårdens gamla torrdass. Det skulle han inte ha gjort eftersom ett stort antal getingar inte gillade det påträngande besöket i "deras" dasshål. Troligtvis slog kusinen Casanovas gamla rekord i löpning 30 meter med brallorna nere!
Vandringen mot Läggesta påbörjas på morgonen i strålande sol med en allt lättare packning. Självförtroendet stiger märkbart hos vandringsledningen. Landsvägen dyker snabbt upp och färden fortsätter mot Läggesta. Efter att ha passerat flera tomma hus dyker det upp en mindre villa som förefaller bebodd. Efter ett antal bestämda knackningar på ytterdörren öppnas balkongdörren en trappa upp och en förskrämd äldre herre tittar ut på den folksamling som ockuperar hans gårdsplan. Hurtigt förklarar jag situationen och frågar om vi möjligen kan få låna telefonen (mobiltelefonerna vägde säkert tio kilo vid den här tiden). Den äldre gentlemannen förklarar att han inte under några omständigheter tänker släppa in oss i huset. Han kan möjligtvis tänka sig att ringa efter en taxi. "Fast ni behöver väl en mindre buss", säger han eftertänksamt, innan han stänger balkongdörren.
Taxin anländer i form av en minibuss och taxichauffören har uppenbarligen fått en målande beskrivning av resesällskapet, för han börjar raskt stuva in ryggsäckarna i bilen. De cirka två milen till Läggesta är snart avklarade och strax sitter vi med varsin biljett i handen på det lilla tåget som ångar på mot Mariefred och ångbåten. Väntetiden i Mariefred tillbringas på stadens pizzeria där barnen får läsk och föräldrarna kall öl. För att fira den lyckliga återkomsten till bebodda trakter tar svågern och jag ytterligare en kall öl.
Under färden med ångbåten över Mälarens soldränkta böljor äter vi ångbåtsbiff och ytterligare en kall köl konsumeras, varpå hustrun börjar göra antydningar om bilen. Bilen hade jag glömt! Vi har ju bilen i stan. Tack vare min framstående planering skulle vi slippa släpa ryggsäckarna på tunnelbana och buss. Barnen, som nu efter fyra timmars båtresa, börjar bli trötta, måste bara älska sin förutseende far. "Därför ska det nog inte vara mer öl nu", säger hustrun bryskt.
Vi stiger av ångbåten efter en rogivande resa, vinkar adjö åt det övriga resesällskapet som försvinner ner i tunnelbanan, och så börjar vi gå mot NK-garaget och bilen. Klockan har blivit över nio på kvällen när vi når garaget där dörrarna är – stängda! "Det är stängt", säger hustrun med isande röst. "Det är klart att det inte är stängt", säger jag. "Det står här att garaget stänger 21.00", fortsätter hustrun. "Vi skulle ha tagit bussen." (Det här replikskiftet känner jag igen.)
Den allt tröttare familjen vacklar ner i tunnelbanan, återförenas med resten av resesällskapet på Ölandsgatan, där de står och väntar på bussen till Tyresö (där vi bodde på den här tiden). Vi hamnar långt bak i kön, bussen blir full och med bara ståplatser kvar somnar barnen på golvet i bussen. Hustrun, som är förståndig, har vid det här laget insett att ytterligare kommentarer är överflödiga.
Innan det yngsta barnet slocknar helt i sängen hemma med sin tilltufsade elefant i famnen säger han: "Det var jättekul att vandra pappa. Det gör vi nästa år igen!"
Bilen löser jag ut ur garaget dagen därpå – för 930 kronor. Efter en bussfärd in till centrum.
Det har inte blivit någon mer vandring.
