Jag sitter här, omgiven av fler digitala manicker än en genomsnittlig NASA-kontrollant på 60-talet, och funderar över en högst förbryllande paradox. Vi har robotar som städar våra golv, kaffemaskiner som levererar baristakvalitet direkt till vårt kök (gode gud, vad skulle mormor ha sagt om hennes kokkaffe?), och tekniska underverk som skulle få tidigare generationer att tappa hakan. Ändå går vi omkring och klagar över tidsbrist som om vi vore de första människorna i historien att upptäcka att dygnet bara har 24 timmar.
Sanningen, kära vänner – och nu får ni ursäkta att jag blir lite väl uppriktig – är att vi slösar bort vår nyvunna frihet på ett sätt som skulle få våra förfäder att rotera i sina gravar. Medan de kämpade med vedeldning och handtvätt, fördriver vi tiden med allsköns förströelser. Vi har automatiserat tvätten men samtidigt uppfunnit tusen nya sätt att döda tid.
Vårt moderna samhälle har visserligen format oss till överspända ekorrhjul-atleter, men låt oss vara ärliga – mycket av vår självpåtagna "stress" kommer från vår besynnerliga förmåga att fylla varje ledig stund med förströelse. Vi klagar över tidsbrist samtidigt som vi konsumerar vår fritid som om den vore oändlig.
Men låt mig, som er humble tjänare, föreslå något närmast revolutionerande: Tänk om vi faktiskt använde all denna fantastiska fritid till något vettigt? Jag vet, det låter nästan orimligt. Men föreställ er hur mycket tid ni skulle få över om ni behandlade era lediga stunder som den dyrbara resurs de faktiskt är.
För i all enkelhet, mina kära läsare, handlar det kanske inte om att vi har mindre fritid – vi har bara blivit experter på att slösa bort den. Låt oss använda våra fantastiska moderna bekvämligheter för det de är – tjänare, inte herrar över vår tid.