På senare tid har frågan ställts allt oftare: ”Vad gör jag om vargen blir närgången?”
Ofta blir svaret enkelt, kasta pinnar eller grus!
Svaret verkar inte accepteras. På tv kan man se flockar med 10-14 vargar flimra förbi, vem har modet att kasta pinnar om en flock visar tänderna?
Var lugn, ingen har dödats av varg sedan 1700-talet, sägs det. I verkligheten dödades en soldat på isen utanför Östersund 1842. Under 1850-1860 samlades soldater, jägare och annan befolkning i Norden och utrotade vargen. 1965 fanns en varg kvar i Sareks nationalpark.
Ironiskt kan man säga att före 1850 fanns inga flygolyckor.
Om man inte är nöjd med situationen i vargfrågan, förändra opinionen, sägs det. Det är inte så lätt att vara modig när man lyssnar till hoten från rovdjursvännerna. Inte ens riksdagens två beslut att begränsa antalet vargar eller jordbruksministerns ännu fler beslut att lägga antalet på 170 vargar.
Opinionen har verkligen påverkat men varför händer ingenting? Vem hindrar myndigheterna? Finns det en hotbild, herr jordbruksminister och svenska länsstyrelser?
Den här frågan är inte värdig en demokrati. Varför driver inte jägarorganisationerna den här frågan? Vad får vi för avgifterna som staten tar in varje år?