Den vanligaste inledningen av ett samtal när man möter folk på stan är en kommentar om vädret. Nu har den inledningen fått konkurrens: Har du fått sprutan?
Själv har jag fått min första spruta. Den andra sprutan erbjuds mig i maj. Som jag har längtat. Äntligen! Englands premiärminister Boris Johnson har även han längtat. Härförleden utbrast han: ”På måndag ska jag ta mig till en pub och försiktigt men definitivt föra ett glas öl till mina läppar.”
Så nu kan livet återgå till som det var innan mars 2020. Detta har (såvitt jag förstår) förre statsepidemiologen och WHO-rådgivaren Johan Giesecke lovat oss. Johan är inte vem som helst. Som son till Curt-Steffan fick han en god uppfostran. Han är tydlig, lågmäld och kortfattad. Han har gott självförtroende och lyckas egendomligt nog skapa förtroende trots att han uttrycker sig tvärsäkert.
Vetesjutton hur det går till.
Men kan vi lita på Johan? Anders Tegnell har ju en annan uppfattning; jag har bara inte orkat ta reda på vilken. En rad experter, småpåvar och förmenta förståsigpåare har kritiserat Johan; han anklagas för att sprida falska löften. Några dystergökar påstår att framtiden
inte alls blir bättre utan sämre. En bekant till mig är rent av övertygad om att vi nu befinner oss i preapokalypsen. När jag talar med honom så kommer jag att tänka på Lille Lundström och kometen.
Så vem har rätt? Jag tror att det rätta svaret är Ingen. Covid 19 är liksom frågan om Gud finns eller inte en abstraktion; den enda vetenskapliga metod som möjligen kan användas benämns kvalificerad gruppgissning.
Så vem har minst fel? Själv borde jag följa debatten noggrannare för att kunna ta ställning, Men jag orkar bara inte. Jag blir fysiskt illamående om jag försöker se ytterligare en av dessa presskonferenser med avslutande infantila frågor.
Så här står vi nu som åsnan mellan inte två utan ett otal hötappar. Själv väljer jag Johans hötapp. Det är en chansning, som att spela på hästar. Johan har säkert fel, liksom den häst jag valt oftast förlorar. Men - Johan kan ha minst fel och min häst vinner ibland. Trots allt elände så finns där ändå ett hopp. Därför tror jag på Johan, av samma enkla anledning som jag tror på Jesus: Jag mår bra av det.
Inspirerad av Boris så utbrister jag: I juni ska jag ta tåget till Stockholm, njuta av Zorns mästerverk på Nationalmuseum för att sen flanera till min favoritkrog KB; där ska jag beställa in en sillbricka och försiktigt men definitivt föra en sexa
OP Andersson till mina läppar.