Tidigare i maj kunde vi ta del av Henrik Scheutz intressanta insändare i denna tidning: ”Det är så förfärligt att vårt fina språk utarmas”.

Jag håller helt med, men vill tillfoga ytterligare exempel på språkets förflackande: Utfyllnadsordet liksom har figurerat i talspråket sedan 1960-talet. Jag minns hur en av våra lärare i gymnasiet förfasades över detta ”ogräs i svenska språket”, som hon kallade det. Samma ogräs frodas fortfarande i språkbrukets rabatter och det är märkligt att personer som uttrycker sig i radio och tv inte tycks höra hur illa det låter.

Nu har ordet liksom fått sällskap av typ och det låter inte heller som god svenska. Det sägs att vårt språkbruk påverkas av engelskan och det får nog ses som en sanning. Uttryck som ”öppna upp” och ”stänga ned” har lånats och översatts – och svalts utan vidare reflektion av ett otal språkbrukare. Men det märkliga med språkimporten är att resultatet ofta blir swenglish. Numera skrivs mail som mejl, site som sajt. Detta är knappast ett närmande till andra språk och kulturer. Ibland används utländska originalord som quiz – men vad är det för fel på vårt svenska ord frågesport?

Märkligt också att allt fler radio- och tv-sända referat av redan inträffade händelser sker i presensform, som om de fortfarande pågick. Nu verkar det också trendriktigt med svärande om man är deltagare i tv:s familjeprogram, oavsett om man tillhör de inbjudna gästerna eller programledningen. Förflackningen sker alltså på flera plan. Jag har fört fram detta till SVT, men mötts av oförstående.

Vem värnar om det vårdade språket? Vart är vi på väg? Nu har även våra partiledare anammat svordomar på öppna pressträffar. Jag kanske på liknande sätt borde uttrycka mitt missnöje med svenska språkets utveckling: Jag är ”skitförb----d” över sakernas tillstånd, men så vill jag inte uttrycka mig. Var finns språkvårdarna?