Efter att ha sett filmen "The Hippopotamus", baserad på Stephen Frys roman, fastnade en tanke hos mig. I filmens klimax levererar Ted Wallace en svidande uppgörelse med vår tids besatthet av det sensationella, och hur vi gjort det omöjligt för unga att bara vara unga. Det fick mig att reflektera över hur denna jakt på det extraordinära genomsyrar vår samtid.
Vi lever i en tid där det ordinära har blivit ett tillkortakommande och det vardagliga en förolämpning. Som om existensen måste rättfärdigas genom ständiga uppvisningar i exceptionalism. Det är en märklig kulturell vanföreställning – denna besatthet av det sensationella, det som skriker högst i informationsflödet.
Våra ungdomar, dessa stackars själar som knappt hunnit bli bekväma i sina egna hudkostymer, förväntas redan vara remarkabla. Som om det inte vore nog med pubertetens hormonstormar och existentiella vilsenhet, har vi adderat bördan av att vara exceptionell. "Bara" vara tonåring? Nej, man ska vara entreprenör, influencer, aktivist, eller åtminstone ha en "personal brand" innan rösten ens hunnit stabilisera sig.
Samtidigt har vår kollektiva förmåga att uppfatta världen krympt till en push-notis. Allt måste vara en kris, en sensation, en revolution. De långsamma förändringarna, de subtila skiftningarna som verkligen formar vår existens, försvinner i bruset av ständiga "breaking news". Vi har blivit som barn vid ett födelsedagskalas, distraherade av varje färgglad ballong som dyker upp.
Vad vi förlorar i denna jakt på det extraordinära är något fundamentalt – förmågan att värdesätta livets verkliga komplexitet. Det finns en särskild värdighet i det vardagliga, en skönhet i det gradvisa, en visdom i att uppfatta de långsamma förändringarnas dans. När vi förlorar kontakten med detta, förlorar vi också förmågan att förstå världen och oss själva.
Det är som om vi glömt att mästerverk skapas med små penseldrag, att betydelsefulla relationer växer fram genom vardagliga ögonblick, att verklig visdom ofta kommer av att se det extraordinära i det ordinära. I stället jagar vi konstant nästa virala hit, nästa idé – bara för att upptäcka att de, likt sockerkicken på det där kalaset, lämnar oss tommare än någonsin.
Kanske är det dags att återupptäcka värdet i att vara "bara" människa, att låta våra unga vara "bara" unga, att låta nyheter vara "bara" nyheter – och i denna enkelhet återfinna den verkliga komplexiteten som gör livet värt att leva.