För nästan exakt sju år sedan flyttade vi från Skåne till Strängnäs. En familj på fyra, ett barn var 5,5 år och det yngsta var bara 7 veckor. Vi hade cirka sex månader dessförinnan köpt ett 40-tals hus på Sörgärdet i centrala Strängnäs.
Vi visste på den tiden inte ens att lilla Strängnäs existerade. På måfå hade vi sökt runt på kartan över mellersta Sverige för att hitta en lämplig plats att slå rot. Ett enda besök i Strängnäs var det som behövdes för att direkt känna att "här vill vi bo!".
En sådan liten lagom ”by”, med cykelavstånd och gångavstånd till nästan allt (med storhandling på Solberga som enda undantag).
Här fanns livsmedelsbutik, biblioteket, apoteket, skog, idrottsanläggning, pulkabacke, skridskobana, tågstation, badstrand, skola och förskola – ALLT inom gångavstånd! Halleluja, i denna stad skulle vi slippa stuva in barn i bil och skjutsa runt dem, vi skulle kunna leva en mer klimatvänlig vardag, tack vare korta avstånd och enkel demografi. De drygt 30 000 personerna i kommunen som redan bodde här måste leva ett underbart småstadsliv med lite biltrafik och friska sunda vanor där man kan gå och cykla till allt, tänkte vi.
Vi kunde inte haft mer fel, tyvärr. Herrejisses vad mycket biltrafik det är i denna stad! Och allt eftersom vi bott in oss i staden märker vi att här tar man bilen de mest banala sträckorna, för att ta sig till det närliggande gymmet, ner till apoteket, bort till fotbollsplanen och ner till badet på Visholmen.
Och fort ska det gå!
Här kommer nu min fundering kring hur bilens framfart, i både utsträckning och hastighet, prioriteras i förhållande till hur man viktar människoliv, i synnerhet våra barns liv och trygga rörelsemöjlighet, beroende på var i kommunen du bor:
På gatan där vi bor lever cirka 15-20 barn i skol- och förskoleålder, de flesta inflyttade eller födda efter det att vi flyttade hit julen 2017. Det pågår ett generationsskifte, allt fler barnfamiljer flyttar in på Sörgärdet, då äldre säljer och flyttar till mindre. Nu är det många barn som rör sig och vistas på gatorna (härligt att det äntligen är lite liv på gatan), barn i åldrarna som fortfarande leker med varandra.
Jag har pratat med kommunen om att få ställa ut blomlådor, farthinder eller tydliga skyltar för att få biltrafiken att sakta ner. De ursäktande förklaringarna till varför det tydligen inte går att ordna har till exempel varit att blomlådorna tas inte om hand och att farthinder hindrar snöplogning och sandsopning.
Kommunen resonerade dessutom att det oftast är grannarna som är de som rimligtvis kör för fort på gatan, och att jag kunde gå och knacka på och tala om för mina grannar att köra långsammare (hej hej, grannsämja!).
Men så åker jag till Sjöborgsvägen i Härad i ett ärende, och ser att här har man fått både farthinder, blomlådor OCH digital hastighetsskylt!
Häromdagen när mina barn och jag cyklade till ett bowlingkalas i Eldsundsviken upptäcker jag även att Samtingsgatan och Bisp. Thomas väg har fått farthinder, ditlagda mobila ”trösklar”.
Varför får då inte Vandrarvägen ett enda hinder för att förhindra att våra barn blir påkörda av alltför snabba bilar som passerar, är barnen på denna gata inte lika viktiga att skydda?
Dessutom fungerar underbara Vandrarparken som ett tillhåll för förskoleklasser och skolklasser på utflykt till naturen, för lek och naturlära, bara några korta barnkliv inpå vägen. Är dessa barn värda att skyddas då?
När vi flyttade hit fick vi höra om ett rykte som sa att det anlagts och bekostats nya farthinder på Bondegatan utanför Vasaskolan, men att kommunen rätt snabbt betalat ännu mer pengar för att sedan ta bort dem för att folk med stora fina bilar klagat på att deras bilar blev förstörda. Vare sig det är en sann historia eller inte, lästes nyligen i tidningen att kommunen inte skulle fira att vi närmar oss 40 000 invånare.
Kommunens ändamål kanske nödvändigtvis inte är att göra denna stad till en säkrare stad för de som bor, går och cyklar, eller satsa på att få en närmiljö med färre bilar och bättre luft. Firandet kanske får vänta tills det återigen är färre människor som vill bo i Strängnäs, staden där bilen prioriteras före människorna som bor i den, det kanske är det som är kommunens önskan– att göra den mindre barnvänlig, så att bilarna kan röra sig fritt. Då vill de kanske fira?