Bristen på yrkeskunskap blir alltmer akut i Sverige. Yrkesprogrammen på gymnasiet lockar för få elever. Den stora majoriteten väljer högskoleförberedande teoretiska program. Följden blir att färre kan utföra de praktiska jobben.
Vi har ett grundläggande problem i dagens skola – vi ser akademisk utbildning som bättre än praktisk utbildning. Detta synsätt är förlegat och rentav skadligt för våra ungdomar.
Akademiseringen och idealiseringen av teoretiska kunskaper har pågått under hela efterkrigstiden. Fler och fler i varje årskull läste på högskolenivå. Framåt 90- och 00-talet blev det till och med ett mått på framgång för en kommun eller en region hur stor andel av invånarna som hade akademisk utbildning. Det inrättades nya högskolor och universitet över landet. Även praktiska högskoleutbildningar, såsom till polis och sjuksköterska, gjordes mer akademiska.
Detta har lett till en skriande brist på yrkeskunskap i samhället. Industrin, transportsektorn och omsorgen är branscher som söker med ljus och lykta efter medarbetare. Samtidigt är arbetslösheten bland unga betydligt högre i Sverige än i jämförbara länder.
Det tragiska i sammanhanget är att denna utveckling även tycks leda till att unga människor mår psykiskt dåligt. Ungdomar känner större prestationskrav, de vill vara framgångsrika och framstå som lyckade. Det kan också upplevas omotiverande när de håller på med något som de inte känner att de är ämnade för eller klarar av. Särskilt flickor är utsatta.
I Sverige får sällan duktiga yrkespersoner utveckla excellens i sitt yrke. Den drivna hantverkaren belönas till arbetsledare och den bästa sjuksköterskan blir administrativ chef. Det anses att göra karriär och det är väl fint om det är ett fritt val, men konsekvensen blir även att individen aldrig utforskar sin yrkesmässiga potential. De som skulle kunna förflytta gränserna för yrket fastnar i stället i administration.
Vi verkar ha glömt att det behövs människor som utför praktiskt arbete, som utför transporter, bygger hus och infrastruktur. En god vård kräver människor som tar sig tid med de äldre och sjuka, lägger bandage och kollar blodtryck. Det är viktiga arbeten som inte vem som helst kan utföra på ett bra sätt.
Alla jobb förtjänar samhällets respekt. Det gäller oavsett om det är forskningsstudier eller bokstavligen på golvnivån.
Vi måste sluta pressa in våra ungdomar på de teoretiska gymnasieprogrammen.