Vi måste söka en annan väg

Vi måste söka en annan väg. Den långsamma vägen med eftertankens vishet och som växten ställa oss anspråkslösa och ödmjuka, skriver Per Dywling.

Vi måste söka en annan väg. Den långsamma vägen med eftertankens vishet och som växten ställa oss anspråkslösa och ödmjuka, skriver Per Dywling.

Foto: Hasse Holmberg

Insändare2022-06-14 07:05
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En dag lämnade en man sin stad och gick över åkermarken. När han såg sig tillbaka, tyckte han sig väl förstå människans tro på all utveckling. Men såg samtidigt hur otrygghetens kyla spridits i samma takt som människovärdet ifrågasatts.

Hur våld, hat och illvilja hade mognat i människans fula spår, där de återkommande krigen förlöjligat människan och gett civilisationens fernissa ännu en spricka. Han såg hur det i maktens salar, liksom i alla tider, glimmat av glittrande ljus, medan fattigdomens magra låga alltid flämtat av hunger, och hopp om ett bättre liv.

Han såg hur religioner gett både tröst och galenskap, en tvivelaktig kombination, där människans tillkortakommanden speglat trons ofullkomlighet. Han tyckte sig förstå att människan, trots allt hon fördärvat, skövlat och förgiftat, ändå fortsatt agera tillvarons herre och alla varelsers fåraherde. En som visserligen bjudit humanitet med ena handen, men samtidigt med den andra fingrat på en kraft, tillräcklig att avsluta människans existens.

Mannen anade, att dårskapen förvägrat honom insikten om livet; en skör och sinnrik gåva som krävde varsamhet för att kunna slå rot och inte kvävas.

Vi måste börja om, tänkte han. Låta en ny frisk gren växa fram ur människosläktet, och be livet om ännu en chans.Vi måste söka en annan väg. Den långsamma vägen med eftertankens vishet och som växten ställa oss anspråkslösa och ödmjuka. Då återvinner människan igen, långsamt, sitt värde. Mannen vände åter till staden för att berätta vad han hade funnit.