Det finns barn som inte kan önska sig julklappar, är meningen som ekar i mitt huvud varje år då jag nedtecknar mina önskningar. Jag är arbetarklassflickan som alltid fick i julklapp det som ansågs sämre; men jag fick trots allt alltid julklappar. Men det finns barn som inte kan önska. De som inte ens tänker tanken. Den tanken som för oss många andra kommer minst en gång om året, är för dem nästintill utopisk.
Det är ett faktum att konsumtionshetsen ökar och det särskilt i och med julhandeln och dess oräkneliga kommersiella påhitt. I tidig ålder blir vi indoktrinerade med att julen handlar om klapparna vi får, inte om glädjen eller samhörigheten utan om det materiella. En smartphone hit och en ny dator dit. Ett bortglömt barn här och ett gråtande där.
Julklapparna gör julen till en större klassfråga än vad den redan är (alltså: var och hur man firar) och trots att det propageras att materiellt välstånd är obetydligt, görs julen till en tävling och kvar blir barnen sprungna ur arbetarklassen. De som inte får charterresor, mobiltelefoner eller märkeskläder i julklapp.
Det är cirka elva år sedan jag slutade förskoleklass, men jag minns hur vi redan i så tidig ålder värderade och jämförde våra julklappar. Vi som med våra julklappar inte nådde särskilt högt på ”status-stegen” blev lämnade utanför gemenskapen och blev intalade att det där ritblocket inte var lika häftigt som det där splitternya tevespelet.
Därför vill jag till alla lärare, föräldrar och andra vuxna säga: Fråga inte vad ett barn fick i julklapp.