Jag funderar mycket på mobbning. Massor av projekt pågår för att få unga att sluta mobba varandra. Men hur bär sig vuxna åt? Till och med de som kämpar för mänskliga rättigheter bär sig kränkande åt ibland och yttrar sig precis på samma sätt som sina motståndare. Vuxna som skall vara förebilder. De är ju inte ett dugg bättre!
Varför inte lyssna och föra dialog? Jag känner en man som lämnat nazisterna. Inte för att han blev utskälld och hatad, utan för att han mötte kärleksfulla människor och någon som lyssnade. Framförallt Emerich Roth, vän med Hédi Fried, som precis som hon hade överlevt Förintelsen.
När jag var polis erkände 70 procent sexbrottslingarna övergrepp på barn sista året jag var aktiv. Det var inte för att jag skällde på dem, utan för att jag verkligen lyssnade. Tog tydligt avstånd från brottet, inte personen. Samtalade, förde dialog.
Ju mer hatade till exempel SD blir, desto starkare blir sammanhållningen. Deras åsikter behöver man inte dela, men de ska också behandlas med respekt. Politiker måste lyssna på människor och på allvar diskutera oro och orättvisor.
När olyckliga människor känner sig maktlösa kan de bli farliga. Hat är förtärande.
Förändring måste vara möjlig!