Jag tror att många liksom mig inte står bakom att Eskilstuna är en av världens lyckligaste städer. I alla fall tills motsatsen bevisas. Min historia visar en annan och betydligt mörkare sanning om Jimmy Janssons älskade Eskilstuna. 

Många i min omgivning säger ofta till mig; Eskilstuna är en otroligt vacker stad. Men jag håller aldrig med. Om man skrapar lite på ytan, märker man snart hur ful den är.

Skolan var för mig horribla år. Långvarig mobbning under grundskolan med allvarliga trauman, som jag fick uppleva som barn. Det började med dömande blickar, i korridorer/omklädningsrum och utfrysning. Mobbningen eskalerade och gick över till vanställda bilder av mig som cirkulerade i klassen, misshandel och sexuella övergrepp. 

Vid konfrontation med lärare och skyldiga elever, var det samma visa varje gång. Alltid tomma bortförklaringar. Lärarna och mentorerna höll alltid mobbarna om ryggen. 

Med detta i mitt bagage blev grov ångest, djupa depressioner med inslag av självskadebeteende min vardag. PTSD blev senare ett faktum, vilket gav mina känslor och beteenden en logisk förklaring. 

Det här har gjort att ett hat mot min egen hemstad har utvecklats med åren. Jag har sakta men säkert sökt mig härifrån.

Efter att ha läst detta; tycker ni fortfarande att vi lever i en av världens lyckligaste städer? Känner ni er fortfarande stolta över vår stad? Kan ni fortfarande skryta om den? Ha i såna fall min historia i bakhuvudet. 

Mitt svar är enkelt; vi är inte bra i Eskilstuna.