Jag är både pedagog i förskolan och vårdnadshavare, så jag ser problemen i förskolan från flera håll. Arbetsbelastningen höjs och kollegor slutar, i bland från ena dagen till den andra. Jag som vårdnadshavare vet nästan inte vilka som jobbar på mitt barns avdelning längre, och som pedagog vet jag inte vem jag ska arbeta med om en vecka. 

Mitt barn frågar vart hans pedagoger tagit vägen, vart hans trygghet på förskolan tagit vägen, vart hans förebilder tagit vägen. 

Förskolan är inte längre en trygg plats! 

Statistiken över pedagoger kontra barnantal visar fel. Delen vi är alla pedagoger tillsammans är inte de åtta timmarna vi arbetar per dag, tiden tillsammans är kanske max tre timmar.

Vi har inte bara den viktigaste uppgiften av de alla, att ta hand om barnen. Alla sidouppgifter som finns som inte syns som till exempel att bädda alla sängar, att duka, att duka av, att göra dokumentationer, att lägga fram alla nappar och gosedjur på rätt säng och hitta allt till alla, att planera för aktiviteter, att städa i ordning i alla utrymmen, att se till att det finns pedagoger som räcker till när det vankas sjukdom eller frånvaro... listan är lång, men det syns inte i statistiken.

Vi vet att mer omställning/varsel är på gång, vi vet inte vems tur det är, när det är dags – och får vi någon som ersätter och vem är det? 

Vi kämpar och kämpar, men ju mer vi kämpar så dras mattan bort från våra (barns och pedagogers!) fötter.

Till hösten kommer vi ha 6,2 barn per pedagog. Till er politiker: prova att få uppmärksamhet av 6-7 barn helt på egen hand, prova att äta måltider med 6-7 barn, prova att sitta och läsa för 6-7 barn och se hur mycket de faktiskt fick med sig av den lässtunden. 

Eskilstuna är otryggt, förskolan är otrygg. Kan det vara en lösning i långa loppet att faktiskt lägga pengar på skola och förskola för att också ge barnen verktyg med sig till högre åldrar, att ge dem fler förebilder, att ge dem kunskap till att göra smarta val?

Det börjar med er, att ni gör ett smart val att göra något för våra barn!