Kristendomens främsta bidrag finns att hämta i Jesu handlingar och mönster, som förmedlats av hans lärjungar i Bibelns Nya Testamente. Jesus predikade inte om någon Påve eller kyrka med politisk makt. Han levde själv som han lärde, mitt bland vanligt folk och underströk i sin lära att kontakten med Gud finns i alla människor. Inte via förmedling, som dock kyrkan kan vara behjälplig med, i bästa fall. I dagens Sverige har gudstro blivit omodernt och ateism dominerande i sin övertygelse att Gud inte finns och att de sifferbaserade vetenskaperna är den enda giltiga formen av kunskap.
När nu hela Europa står på randen av en katastrof, så sätts vi alla på prov. I vart fall kan konstateras att av de befintliga vetenskaperna kan inte farorna försvinna. Troligen är samarbete och medlidande på alla plan en förutsättning för överlevnad. Kyrkan och staten, kommuner och regioner måste då samarbeta över alla partigränser och etniska gränser. Överallt i hela landet! Solidarisk uppslutning kring minskning av de av våra levnadsvanor, som drabbar ekonomin och energitillgång. Spara på el och bränsle m.m. Och inte minst hjälpa varandra. Om Staten ska ha en chans att klara krisen, så måste mycket prioriteras och en hel del finns det inte utrymme för att hantera omgående.
Humaniora kommer här att prioriteras lågt, vilket är djupt beklagligt. Men oundvikligt. Svenska Kyrkans hjälp blir alltmer behövlig. Inte så mycket i själva kyrkan som byggnad utan aktiv hjälp ute i samhället. Som stöd för oss vanliga människor. Enligt filosofen Nietzsche är människans värde och värdighet inte medfödda utan förvärvade. I människans värdighet spelar den medlidandets etik, som kristendomen förmedlat i sin bibliska syn på mänskligheten, en stor roll. Vilken skulle försvinna med Guds död. Det vill säga när vi slutar underkasta oss kärlekens krafter och därmed exempelvis blir oemottagliga för medlidandets etik.