Svar på insändaren "Skolan ska inte öka barns redan omfattande skärmberoende", som i sin tur var ett svar på insändaren "Låt oss bygga skolan på forskning och evidens – inte nostalgi".
Liberalpartisterna Alexander Berglund, Erika Rydja Sandvik och Jan Svensson blandar äpplen med päron i sitt insändarsvar på min insändare, där jag utifrån en artikel av professor Fritjof Sahlström (”Vi drömmer oss tillbaka till en skola som aldrig funnits”) påpekar att Liberalernas avoghet mot digitala verktyg i den svenska skolan andas nostalgi och även populism, genom Liberalernas mycket skarpa tonläge i en fråga, som de i mångt och mycket har skapat själva. Att tala om skolan i allmänhet innebär naturligtvis olika åldrar och stadier, men att påstå att en rekommendation från Folkhälsomyndigheten om skärmar och 0-2-åringar har relevans för den diskussion som jag ville föra är knappast görligt. I sig är säkerligen rekommendationen helt i linje med de flesta föräldrars försiktighet med digitala inslag i spädbarnsåren.
Dessutom tyder verkligheten i klassrummen inte alls på att det är öppna spjäll mellan fritidens mer eller mindre scrollande och skolarbetets aktiviteter med delvis hjälp av digitala verktyg, såsom ett program för textproduktion eller varför inte Nationalencyklopedin, en sedan länge nätbaserad resurs. Detta är också vilseledande av de tre skribenterna. Faktum är dessutom att den mycket färska finländska rapporten kring den internationella kunskapsundersökningen TIMSS 2023 visar att de elever som spenderar minst tid på sociala medier på fritiden har lägst kunskaper i matematik och naturkunskap, men inte heller mycket av sådan fritid är bra. Lagom tycks vara bäst.
Vad menar jag då med populism? Så här tycks det se ut i liberalpartisternas ögon: Det finns ett stort hot mot den svenska skolan. Hotet utgörs av digitala verktyg som datorer. De har tillåtits sprida sig till stora delar av skolväsendet (i enlighet med läroplanen, kan tilläggas). Skyldiga till detta kallar skolminister Lotta Edholm (L) för charlataner. Det talas om svenska resultat i PISA-undersökningen 1980, då knappt några datorer fanns i skolan. Den svenska skolan befinner sig alltså i kris mycket på grund av precis digitala verktyg, och i princip alla sådana (”Skolan behöver bli tråkig och krävande”). När exempelvis TIMSS 2023 tyder på delvis fin upphämtning hos svenska skolbarn, är det ”en klen tröst”. Man spelar på oro och rädsla hos föräldrar för vad digitala enheter för in i barns och ungdomars liv. Färre datorer ska ut i skolorna, och nya medborgarskap, ursäkta, licenser för lärportaler, tycks bli mycket färre framdeles. Känns retoriken igen?
När Johan Pehrson (L) och Lotta Edholm tillsammans samtidigt skriver att digitala verktyg ”kan vara helt avgörande för vissa elevers möjlighet att klara skolan”, kan man ställa sig frågan hur den snäva avgränsningen till ”vissa elever” görs här. Läroplanen talar ofta om ”nyanserade resonemang” för ett högre betyg. Det går att både läsa böcker och exempelvis skriva texter digitalt i skolan.
Centerpartiet önskar sig helt enkelt en nyansering här. Omkring oss i världen går exempelvis utvecklingen inom artificiell intelligens mycket fort. Skolan kommer att möta denna både utmaning (få önskar sig till exempel färdigskrivna texter) och möjlighet, och liberalpartisterna kommer kanske samtidigt att lämna efter sig ålderstigna skoldatorer och skrotade digitaliseringsplaner.
Den nyvunna vurmen för böcker hos Liberalerna är annars behjärtansvärd, anser jag. ”Långa komplicerade böcker”, skriver de tre liberalpartisterna. Dock är kanske inte en både ”tråkig och krävande” attityd bästa sättet att locka till läsning? Texter finns förstås inte heller bara i böcker. Det finns många frågor att ställa och lärdomar att göra, och likaså mycket att ta sig an. Vi behöver diskutera skolan i samtiden. Sahlström skriver: ”För att kunna lyckas med detta behöver skärmarna vara närvarande, använda och diskuterade.” Det är lätt att hålla med. När det kommer till den pedagogiska utvecklingen kommer förstås lärare (i samspel med elever), rektorer, Skolverket och ett numera enat lärarförbund, det vill säga Sveriges Lärare, att vara centrala aktörer.